Pressetik är enkelt i teorin men svårt i praktiken.
När Britt Börjesson på SVT Opinion beskriver den pressetiska utmaningen i den omdiskuterade rapporteringen om Ikea-morden gör hon det för lätt för sig.
Dessutom blundar hon för mediernas synnerligen goda förmåga att selektera i pressetiken.
”Sant och relevant” är det etablerade slagordet i journalistiska diskussioner sedan rätt många år. Den professionella journalistikens uppgift är inte att berätta allt, skriver Britt Börjesson och tillägger att den ”sammanfattar och ger publiken en snabb och så vitt möjligt korrekt orientering om vad som hänt”.
Pressetik är ett slags självvald inskränkning i yttrandefriheten. Men basen för medierna är att publicera. Det är där det börjar.
Dock: eftersom vi hanterar människor, och vi inte vill vålla orimliga publicitetsskador som en följd av det som publiceras, har vi pressetiken.
Men det problematiska med Britt Börjessons artikel är att hon inte vidgår att det kan vara svårt eller närmast omöjligt att avgöra vilka ”informationskomponenter” som är relevanta när en händelse just har inträffat.
Ännu ett eller ett par dygn efter den första rapporten, som i Ikea-dådet, kan det finnas så många osäkerheter och motstridiga utsagor om händelsen att det är minst sagt vanskligt att med bestämdhet avgöra vilka detaljer som är relevanta och vilka som inte är det. Och eftersom det dessutom kan florera oriktiga uppgifter ökar svårigheten ännu mer.
Beroende på vad som föregick gärningsmannens (eller var det gärningsmännens) knivhugg på Ikea skulle deras bakgrund, yrke eller religion kunna vara relevant information för att förstå det som skett – men det går ju inte att slå fast förrän händelseförloppet har klarlagts mer noggrant och när motiv och eventuell relation mellan gärningsman och offer är kända.
Därför blir denna del av Britt Börjessons text mer högtidstal än praktiskt användbar princip.
Hon citerar den pressetiska regel (nr 10) som säger att medierna inte ska framhäva uppgifter om etniskt ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning och sexuell läggning.
Och den regeln är ju okej, om den följdes.
Men medierna bryter mot den närmast dagligen utan att det leder till så mycket som en västanfläkt. Könet, yrket och ev partikoppling tillhör ju formulär 1A i så gott som varje nyhetstext om brottsmisstankar.
I fallet med mordet på den unga kvinnan nära Kinnekulle i Västergötland har ett stort antal medier publicerat uppgiften om att de misstänkta var litauer. Visst har det väl förekommit någon kritik mot detta, men i stort har det varit ”mainstream” att ange detta (korrekta) faktum.
Kort sagt: svenska medier är ofta inkonsekventa i dessa frågor och publicerar närmast regelmässigt uppgifter som enligt regel 10 inte bör framhävas.
Därför tycker jag att Britt Börjesson skönmålar mediernas publiceringspraktik, och jag blir inte heller särskilt trygg när hon gissar (!) att när uppgift om etnicitet har varit relevant så publiceras den ”och så har det alltid varit”.
Vad som är relevant är dels en tolkningsfråga, dels en bedömning som knappast kan göras förrän vid den tidpunkt då en stor del av ett händelseförlopp har klarlagts och verifierats.
Och det är inte då som Britt Börjesson-utbildade journalister skriver sina nyhetstexter.
Pressetik är som sagt svårt, och ofta finns inte helt rätt eller helt fel. Mediernas främsta uppgift är att publicera.
Och ja – en sak till. Det som publiceras ska vara korrekt. Inget är viktigare.