Det var en magisk stämning i Malmö i går när Malmö FF vann mot Celtic och därmed gick vidare till Champions League där vårt lag kan hamna i samma grupp som Zlatans PSG.
Det var Zlatan, den tanige killen från Rosengård, som hjälpte oss i Malmö FF att komma tillbaka till Allsvenskan från superettan.
I en stad med stora klyftor och klasskillnader så är MFF så vackert som präglas av mångfalden. Klubben är det viktigaste och där ska alla få plats.
Det har varit viktigt för staden Malmö att relatera till hopp och framgång. En identitet där alla Malmöiter kan bli en del av den gemenskap som finns och gårdagens vinst är en bekräftelse på det.
Malmöborna har verkligen bidragit och jag och många med mig har jobbat så hårt för att försöka skapa den progressiva och positiva kulturen som nu råder bland Malmö FF:s supportar.
MFF har skapat en väldigt fin harmoni mellan ungdomarna i akademin, fotbollsskolan, spelarna och supportrarna.
Men harmonin i går i Malmö är resultatet av ett arbete som började på 90-talet där supportrarna aktivt påbörjade arbetet med att skapa en ikultur och dentitet på läktaren: den Malmöitiska läktarkulturen.
I Malmö har en match i snitt 17.000 per match i år. 2005 var den 20.000. Det är en stor mängd för 22 män som jagar en fotboll. En folkrörelse. MFF och supportrarna har verkligen lyckats skapa en plattform för engagemang. Det är det som är så fantastiskt med fotbollen.
En av MFF:s styrkor är att klubben fortfarande är en föreningsdemokrati. När jag i dag läser i tidningen att vi går vidare till Champions League Europa vet jag att jag har en del i den då jag är medlem.
Väldigt demokratiskt. Våra stadgar står för allas lika värde.
Det fotbollskommentatorn Erik Niva säger om gårdagens vinst är helt rätt när han talar om att fotbollen är en plats att samlas för att sluta upp bakom en gemensam passion.
Det Niva gör är att se helheten, man bygger sina historiska framgångar och nu ligger framtiden i stadens hamn. Jag vill inte heller glorifiera eller medvetet analysera all Malmö FF:s framgång politiskt, men allt väger in i det MFF har blivit.
Det saknas platser i samhället där man kan mötas, hitta gemensamma mål och kreativitet där den röda tråden är gemenskapen.
Hur vanligt är det att 22.000 Malmöbor samlas i en sångkör för att hylla sitt lag? Det är så fint att det finns en plats kvar i samhället där man får gå utanför normen. I MFF är stämningen annorlunda i jämförelse med många andra fotbollsklubbar.
Zlatan har redan återkommit en gång i Malmö och spelat på Malmös gräsmatta, då i en vänskapsmatch i AC Milans tröja. Då accepterade vi att han sökte större framgångar än det Malmö FF hae förutsättningar för. Nu är det nya tider.
Så här dagen efter den stora vinsten är det väldigt skönt med den nonchalanta malmöitiska stilen. ”Vadå Celtic?”. Det här får gärna bli en tradition.
Det omöjliga har visat sig vara möjligt. Storlag i en stad som bara har ett lag. Vi älskar vårt Malmö och därför älskar vi Malmö FF.
Malmö FF som en liten förening ute i Europa i sammanhanget, kan nu gå upp och bråka med den stora eliten, vi gav dem en riktig match, ingen trodde att MFF skulle klara det.
Kämpar man tillräckligt mycket så går allt. Gårdagens vinst är en lycklig historia om hängivenhet och passion.
I går dränktes Malmö i glädje, passion och kollektiv framgång.