Striden om Ojnareskogen närmar sig sitt slut. Regeringen väntas senast på måndag fatta beslut om området ska skyddas som Natura 2000-område eller istället bli ett kalkbrott och förstöras för all framtid.
IF Metalls Anders Ferbe förespråkar här på SVT Opinion det senare alternativet, med argumentet att kalkbrytningen är viktig för Gotlands sysselsättning.
Vad Ferbe undviker att ta upp är hur kalkbrytningen utgör ett direkt hot mot många andra, hållbara jobb – inom bland annat turism och jordbruk – likväl som omistliga naturvärden och vattenresurser på ön.
Flera professorer i nationalekonomi, från bland annat KTH och Örebro universitet, påtalade redan i våras i en debattartikel i Svenska Dagbladet att konflikten inte står mellan jobb och miljö – utan snarare mellan ett fåtal kortsiktiga kalkjobb i 20 år på ena sidan, mot långsiktiga turism – och jordbruksjobb, rent vatten och biologisk mångfald på den andra.
Professorernas statistik talar klarspråk: kalkjobben har genom bland annat automatisering minskat med 92 procent de senaste decennierna på Gotland.
Ferbe har således fel när han hävdar att kalkbrytningen är ”en av Gotlands starkaste och viktigaste näringar”.
Samtidigt ökar turismen enormt snabbt, blir allt viktigare för öns arbetsmarknad och står idag för sju gånger så många jobb som kalkindustrin.
Ojnareskogen är således nationalekonomiskt mycket mer värdefull som källa till hållbara jobb under all framtid, än som ett gigantiskt hål som endast ger jobb under ett par decennier.
Natura 2000-skydd skulle innebära en stor seger för Gotlands jobb.
Ännu viktigare är de vinster för vattnet och miljön ett skydd skulle innebära. Sjön Bästeträsk nära Ojnareskogen är idag dricksvattentäkt för norra Gotland, och reservvattentäkt för hela ön.
Sveriges ledande professorer i hydrologi bedömer att det finns en högst väsentlig risk för dricksvattnet om ett kalkbrott i Ojnareskogen blir verklighet.
Det går därmed inte i Ojnare att kompromissa mellan kalkbrytning och rent vatten – det ena alternativet omöjliggör det andra.
Vi i Fältbiologerna tar tydligt ställning för vattnet i denna konflikt.
Det avgörande med Natura 2000-skydd är de biologiska värden som finns i Ojnareskogen.
Skogen är idag hem åt över 250 hotade arter och en mosaik av olika naturtyper som enligt Naturvårdsverkets bedömning antagligen är helt unikt ur europeiskt perspektiv.
Gaffelfibblans, kungsörnens och de andra arternas överlevnad i Ojnare är helt beroende av skydd från exploatering.
Vad IF metall inte förstår är att för världsunika arter finns ingen kompromiss att skydda ett annat område.
Om kalkbrytning tillåts, kommer populationen för dessa hotade arter oundvikligen att minskas och i värsta fall utrotas.
Därför föreslår Naturvårdsverket sedan många år att skogen inte bara ska bli Natura 2000-område, utan även skyddas som nationalpark – det högsta naturskydd som finns i Sverige, som reserveras för de allra mest värdefulla områdena.
EU:s miljölagar är tydliga: bestämmelser om Natura 2000-områden får endast ta strikt naturvetenskaplig hänsyn till ett områdes biologiska värden.
Ojnareskogens extremt höga naturvärden har fastslagits av de bästa naturvårdsexperterna i landet – och värdena skulle oåterkalleligen gå förlorade om kalkbrytning tillåts.
Området för det tilltänkta kalkbrottet är idag redan omringat av stora sammanhängande Natura 2000- områden.
Således är Natura 2000-skydd av hela Ojnareskogen enda sättet för Sverige att uppfylla det miljöskydd vi redan har förbundit oss att upprättålla samt undvika en eventuell kostsam rättsprocess i EU, som kan stämma regeringen om vi misslyckas med vårt miljöskydd.
Regeringen måste hålla vad de lovade i sin regeringsförklaring, om ett starkt skydd för hållbara jobb, rent vatten och biologisk mångfald.
Hela Ojnareskogen måste snarast bli Natura 2000-område och senare även nationalpark.