”Jag kräver ingenting, men jag vill ha allt.”
Dessa ord formulerade av skådespelerskan Ingrid Bergman fick mitt eget tonåriga jag att känna en enorm komma-hem-känsla. Att kunna få allt som kvinna.
Att inte behöva välja bort något som kvinna. Att inte behöva ha lägre ambitioner som kvinna.
Att faktiskt få tillåta sig själv att ha precis samma drömmar som män. Att få uppleva ett liv, där karriär, familj och lycka faktiskt kunde sammanflätas.
Att inte vara antingen mamma eller yrkeskvinna, utan både och. Detta skulle vara min feminism och detta är min feminism än idag.
I en bokutförsäljning på stadsbiblioteket Linköping köpte jag i början av 1990-talet Ingrid Bergmans självbiografi ”Mitt Liv” författad tillsammans med Alan Burgess.
Jag har kvar detta tummade exemplar i bokhyllan och sätter det ständigt i händerna på unga kvinnor i min närhet.
Ingrid Bergman var den största av största svenskor på den Hollywoodska stjärnhimlen jämte Greta Garbo.
Bergman rankas än idag som nummer tre på filmsajten IMDB:s lista över världens allra viktigaste skådespelerskor genom tiderna.
Hon vägrade hårdbanta, superblondera sig och stöpas in i drömfabrikens dåtida kvinnoideal.
Hon vägrade att välja mellan familj eller karriär även under småbarnsåren. Hon vågade tala öppet och passionerat om hur mycket hennes yrke som skådespelerska betydde för henne.
I ett brev till en nära vän skrev hon om frustrationen att under en period vara borta från scenen:
”Som vanligt har jag mycket att göra, och hem, man och barn borde vara tillräckligt för vilken kvinna som helst. Jag menar, det är ju det man är avsedd för eller hur, men jag tänker på varje dag som går som förlorad. Som om bara halva jag levde. Den andra hälften är nerstuvad i en väska och kvävs ihjäl.”
Det är intressant att Ingrid Bergman i det allmänna medvetandet tyvärr alltför sällan blivit framlyft som den feministiska förebild hon var.
Jag hoppas att detta år, då hennes självbiografi åter ges ut, den nakna dokumentären ”Jag är Ingrid” visas på våra biografer och det faktum att filmfestivalen i Cannes uppmärksammade henne stort i våras också kan ge utrymme för detta perspektiv.
Hon levde ett liv före sin egen tid med drömmar som kvinnor även i västvärlden tvingas att välja bort år 2015.
Tidigt valde Bergman att utmana den traditionella kvinnorollen inom filmen.
I en tidsperiod där kvinnliga filmstjärnor mallades genom att antingen vara en syndig femme fatale eller den äppelkindade grannflickan tog hon roller över hela spektrat från barflicka till nunna och statsminister.
Hon vågade också riskfyllt att satsa på filmen som ung och övergav en prestigefylld plats vid Dramaten. Och det mest märkvärdiga av allt var att hon gjorde sin karriär på samma villkor som män.
Men till skillnad från många män i filmfabrikens Hollywood ventilerades hennes privatliv, skilsmässorna och kärleken inför öppen ridå ända upp i den amerikanska senaten, där politikern ville driva igenom en resolution som skulle portförbjuda Ingrid Bergman att för all framtid sätta sin fot i USA.
Bergman konstaterade torrt: ”Jag har gått från helgon till hora och tillbaka till helgon igen, allt på en livstid.”
Imorgon lördag är det 100 år sedan Ingrid Bergman föddes.
Jag önskar innerligt att fler detta jubileumsår också ska upptäcka henne som feminist och reflektera över hennes ord:
”Framgång är att få det du vill ha; lycka är att vilja ha det du får”.
Kanske är detta den duktiga flickans allra främsta utmaning. Att sträva efter sin egen lycka.