När höstterminen nu dragit igång är det många flickor på svenska skolor som kommer tillbaka från ett sommarlov i områden där det förekommer kvinnlig könsstympning. En del av dem har utsatts.

Vi måste göra mer för att hjälpa dessa flickor som är i riskzonen för kvinnlig könsstympning redan innan de åker.

Jag är kvinna och omskuren.

Min far sa alltid att ingen skulle röra mig, hans dotter. Min mamma väntade därför tills min  far lämnade min hemstad i Etiopien och kallade sedan på omskärerskan, som gjorde ingreppet.

Min far dog utan att någonsin få reda på att jag var könsstympad. Jag kommer ihåg allting, men min pappa fick aldrig veta och det var tur. Stackars mamma, hon trodde att det var nödvändigt. Hon var rädd för ett dåligt rykte, hon hade press på sig från samhället.

Mammorna visste inte att det var något grymt och något dåligt. De gjorde det som de trodde var det bästa för oss. Det man vill åstadkomma med könsstympningen är att kontrollera tjejer.

Som könsstympad uppstår komplikationer. I den mest omfattande stympningen, som kallas infibulation eller faraonisk omskärelse, så skärs blygdläpparna och en bit av klitoris bort och sedan syr omskärerskan igen tills bara ett litet hål återstår.

Menstruationen blir väldigt svår för hålet är så litet. Det rinner inte ordentligt, och det gör väldigt ont. Vid förlossning är det väldigt svårt eftersom det är ett mycket litet hål. Det spricker lätt.

Från Uppsala så vet jag att gravida, könsstympade kvinnor får mycket hjälp. Svensk sjukvård är bra på att ta hand om de här kvinnorna.

Barnmorskorna hjälper till mycket, kvinnorna får mycket hjälp under förlossningen. Det är jättebra, annars är det lätt att barnet dör inne i magen eftersom det inte kan komma ut ordentligt, som hemma i Etiopien.

Könsstympning är en gammal tradition som började i Egypten för att helt och hållet kontrollera kvinnan. Den är inte knuten till någon särskild religion, alla gör det.

Svenska myndigheter har goda kunskaper om kvinnlig könsstympning. I vår förening så arbetar vi aktivt med att informera och försöka motverka att fler drabbas.

Men för att kunna bedriva vårt ideella föreningsarbete så kräver det ekonomi. På senare tid har vi bland annat fått avslag på projekt med motiveringen att hedersrelaterat våld och förtryck prioriteras och det beklagar vi.

Vi vill ha råd att utbilda informatörer som kan jobba aktivt för att förebygga könsstympning runt om i landet.

Jag skulle önska att fler skolsköterskor tog tag i frågan.

Flickor i min omgivning pratar alltid om könsstympning, särskilt inför sommarlovet. De måste få information om att det är olagligt att könsstympa dem. Skolan borde informera bättre, både flickorna och deras föräldrar.

Skolsköterskor i Sverige måste informera föräldrarna innan de åker tillbaka, de måste höra att det är olagligt i Sverige, att de inte får röra flickorna.

Skolsköterskan borde också prata med föräldrarna när de kommer hem, har de reagerat på könsstympning i områden de besökt, har de låtit könsstympa sin dotter/döttrar?

Informationen måste gå till båda föräldrarna!

Socialstyrelsen har gjort en fantastisk insats med informationsmaterial till vården och skolmyndigheterna borde kunna ta vid. Låt mig vara tydlig med att detta inte är en tradition som tillhör en enskild religion som kristendom eller islam. Det är en kulturell tradition.

Men bara när vi talar öppet om kvinnlig könsstympning kommer vi kunna förebygga att unga flickor utsätts för detta stigma.

Det är dags nu, Sverige. Det är dags att hjälpa flickorna och se till att färre drabbas.