Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Vi flyr därför att vi fruktar för våra liv”

Foto: Claudio Bresciani / TT

FLYKTINGKRISEN · ”Den främsta hjälpen skulle vara att ge dessa människor en elementär trygghet. Man har klarat av det förr; och med mindre resurser. Möjligen med något större hjärta”, skriver Theodor Kallifatides.

Theodor Kallifatides
Författare

Varför flyr man?

Min far flydde när han fruktade för sitt liv. Först 1924 från Turkiet till Grekland, då de neoturkiska nationalisterna gjorde upp med alla minoriteter.

De som inte hann fly miste livet. Så enkelt var det.

Pappa räddade sig och sin unga hustru sista sekunden kan man säga. Han såg folk som inte orkade mer, stannade kvar och väntade på döden.

När han kom till Grekland var hela landet ett stort kaos.

Flyktingarna låg överallt. I skolor, i kyrkor, på gator och torg. Grekland hade dessutom förlorat kriget mot Turkiet. Det var ett land i upplösning.

Ändå redde det sig så småningom.

Pappa blev lärare i en bergsby. Det var hans yrke. Han var ensam med byns alla skolvuxna barn. Det fanns inte skolböcker. Pappa skrev för handen kompendier i alla ämnen. De äldre eleverna kopierade dem.

Livet gick vidare.

Sedan kom andra världskriget.

Pappa hamnade i tyskt fängelse, anklagad för kommunism. När det kriget var över började det ett nytt: inbördeskriget.

De lokala fascisterna kom hem för att hämta honom. Han hade just hunnit fly genom bakdörren.

Mamma sa att han var på väg till skolan. De visste att hon ljög och de skulle säkert ha skjutit henne på fläcken om inte en släkting var bland dem. Han gav henne en rejäl örfil och det räddade hennes liv.

Men sedan den dagen levde hon i fruktan.

Så också hon flydde från byn och lämnade mig kvar hos morföräldrarna. Men någon tid senare var även mitt liv i fara. Jag var trots allt en kommunistyngel, som man sa.

Morfar tog mig i handen och vi flydde.

Jag har skrivit om allt detta förr. Men jag kan inte låta bli att tänka på det när jag ser Alans Kurdis livlösa kropp på stranden.

Det kan mycket väl bli en symbol för dagens flyktingstragedier och kan leda till en större generositet i Europa. Under en tid. Men sedan? 

Sedan kommer vardagen och gnatet och rasismen och illviljan tillbaka.

Den som i dag skriver på Twitter att han inte vill ha alla dessa ”kamelryttare” i Sverige kommer inte att påverkas av pojkens tragiska död. För han förstår inte flyktingarna. Han ser dem som lycksökare.

Men den främsta hjälpen skulle vara att ge dessa människor en elementär trygghet. Att de får vara någonstans utan fruktan.

När det är gjort får man sätta sig ner och se hur man ska gå vidare. Man har klarat av det förr; och med mindre resurser.

Möjligen med något större hjärta.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Flyktingkrisen

Mer i ämnet