Forskaren Per Carlbring har kommit fram till att vi främst serverar lögner för att undvika personligt obehag. Oftast ljuger vi inte för att vinna något positivt, utan för att undvika något negativt.

Men varför är det så?

En ledtråd kan vara att relationen mellan positiva och negativa upplevelser inte är proportionerlig: Positiva upplevelser är inte lika bra som sämre upplevelser är dåliga.

Det är värre att bli av med en hundralapp än att få en. Det positiva tillstånd som en lögn kan försätta oss i kanske inte vägs upp av att begå en handling som vi sedan barnsben lärt oss är felaktig, medan de negativa stresshormoner som far runt i kroppen och som kan lugnas av en lögn absolut vägs upp av det.

Paradoxen är att vi, när vi ljuger, samtidigt vet att vår lögn ökar mängden av obehag som vi riskerar att möta i framtiden.

Om målet med handlingen bara är att undvika obehag så vore det mest rationella alltså att istället tala sanning. För att på så sätt undvika ett ännu större framtida obehag.

När det gäller positiva upplevelser har vi tränat oss i att kunna låta bli omedelbar tillfredsställelse till förmån för något bättre längre fram.

Vi har förstånd att inte äta marshmallowen nu om vi vet att vi får en full tallrik lite senare. Med lögner gäller ett inverterat förhållande; om vi vill undvika ett större obehag senare borde vi ha förstånd att genomlida ett mindre nu.

Så varför ljuger vi ändå?

Uppenbarligen är hotet om ett obehag i nuet så kraftfullt att vi har svårt att inte agera på det, oavsett vad det betyder för framtiden.

Jag undrar därför om lögnens funktion inte enbart är att upprätthålla en viss självbild inför andra (”du tror väl inte att jag är en sådan som kan göra något sådant”), utan att den även kan ha en rent hormonloreglerande funktion.

Om detta stämmer vore det inte konstigt om handlingen att ljuga också kan utlösas automatiskt från de känsloreglerande och omedvetna delarna av hjärnan, de som bland annat håller utkik efter för höga stressnivåer.

Detta skulle i så fall förklara den ofta beskrivna känslan: ”Jag hörde bara orden komma ur min mun”.

När den rationella delen av hjärnan, den som skulle kunna protestera, nås av känslohjärnans beslut att ljuga så är lögnen igång för länge sedan. Orden går inte längre att stoppa.

Detta är givetvis bara en teori. Men om det ligger något i den förklarar det Carlbrings resultat med att det är storleken på vår känslomässiga vinst som avgör om vi ska ljuga.

Löftet, eller hotet, om den omedelbara upplevelsen måste vara tillräckligt stort för att en lögn ska utlösas.

Positiva vinster måstedessutom vara betydligt större än negativa, då de inte upplevs lika starkt, och därför sker de mer sällan.

Tyvärr betyder det också att lögner där vi undviker obehag kan vara en automatisk reaktion, med funktionen att på kort sikt reglera våra stresshormoner.

I så fall är det inte en handling som vi kan ställas till svars för, lika lite som vi kan ställas till svars för att vi blinkar när vi ser in i en stark lampa. Det är inte en medveten handling.

Ur ett moraliskt perspektiv låter det här beklagligt. Men i väntan på att forskningen ska instämma i eller förkasta denna tanke finns det som tur är en väg ut.

Det går nämligen att träna ”känslohjärnans” tolerans mot obehagsupplevelser i nuet.

Börja smått, där obehaget inte är speciellt stort, och öka sedan. Med högre tolerans mot obehag kommer lögnen inte längre att utlösas lika snabbt.

Och bästa sättet att träna, det är att tala sanning. Även när det svider.