Vi var kanske 20 000 personer på Götaplatsen som samlades bakom slagordet Refugees Welcome.
Tålmodigt lyssnade vi på när politiker, samma politiker som format den rådande flyktingpolitiken, nu ”ångrade” sig inför folkmassan och deklarerade sitt engagemang för flyktingmottagande.
Dagen efter demonstrationen vaknade vi igen till Ekots inslag som varje halvtimme upprepade att flyktingar hotar personal på migrationsverkets enheter och att personalen behöver utökad säkerhet, utan att belysa situationen från flyktingarnas ståndpunkt.
Som om flyktingar istället för att hälsas välkomna ska utvisas i lugn och ro, som boskap på väg till slaktaren.
Det stora stödet för Refugees Welcome aktualiserar dock vissa sammanblandningar mellan flykting- migrations- och integrationspolitiken som kräver att vi förstår dessa tre områden var för sig för att bättre organisera dess samarbete.
MUF i Göteborg har gestaltat detta behov på ett träffande sätt då Pontus Båth och Mattias Tyckesson i GP Debatt skriver att ”En ansvarsfull flyktingpolitik bygger på att de som tar sig till Sverige lyckas integrera sig och bli självförsörjande. Så länge detta inte fungerar, behöver vi en restriktiv invandring”.
Rätten till asyl för enskilda flyktingar, vilket är en mänsklig rättighet, kan inte vara avhängigt med att andra personer hunnit bli ”integrerade’”.
Det måste även ifrågasättas om kravet på att flyktingar direkt ska bli självförsörjande när de, traumatiserade och utmattade efter en livsfarlig flykt, kommer till ett helt nytt land med nytt språk.
För den som flyr har inget val, och därför måste vi omfamna flyktingar med solidaritet för att de i framtiden ska kunna stå på egna ben.
För att komma tillrätta med dessa sammanblandningar behöver varje politikområde var sin ansvariga minister.
Utrikespolitiken bör i större utsträckning inrikta sig på en diplomati som starkare ifrågasätter traditionellt patriarkala och militära insatser för att undvika att behöva handskas med krigens konsekvenser.
Migrationspolitiken bör omfatta mer än elit-migranter och släppa in arbetare av och från alla klasser, kulörer och platser, för att kunna hålla vår välfärd levande i ett land med åldrande befolkning.
Integrationspolitiken bör arbeta mer med hur alla som bor och verkar i Sverige kan delta i beslut om och arbeta mot sociala ojämlikheter.
Sådana som håller oss åtskilda från varandra längs skillnader i genus, klass, hemvist, funktion, ålder och ”ras”.
Att som nu uteslutande fokusera på flyktingars anpassning till dessa ojämlikheter, friköper oss inte från vårt eget ansvar till förändring.
Först när vi kan skilja mellan dessa politikområden är vi rustade att bemöta de utmaningar vi har framför oss och samtidigt rensa den politiska debatten från populistiska inslag.