De senaste veckornas flyktingströmmar till Europa väcker oupphörligen frågan: Vad kan Sverige bidra med för att få stopp på inbördeskriget i Syrien, den främsta producenten av flyktingar?
Inte mycket, det ska erkännas. Vi kan själva, eller inom ramen för EU, ta emot så många flyktande syrier som möjligt.
Sverige kan, vilket statsminister Stefan Löfven (S) påminde om i regeringsförklaringen, stödja bildandet av en internationell kontraktgrupp för fredsansträngningar i Syrien – något som FN:s speciella syriensändebud Staffan de Mistura vill.
Man kan, som utrikesminister Margot Wallström (S) lovade härförleden, kräva att FN:s säkerhetsråd ska inkalla ett specialmöte om kampen mot IS.
Men intet av detta pekar mot något snart slut på det syriska helvete som pågått i drygt fyra och ett halvt år – längre än första världskriget.
Vi måste granska våra grundläggande antaganden om vad som faktiskt sker i Syrien.
För tre-fyra år sedan ansåg de flesta i Sverige, västvärlden och arabvärlden att det var fullt realistiskt och önskvärt att en moderat, mestadels sekulär opposition skulle överta makten i Damaskus och genomföra en demokratisk modernisering av landet.
Men i dag existerar den sortens opposition knappast längre.
Vad som finns är huvudsakligen islamistiska extremjihadister, framför allt Islamiska staten som i dag står starkare än för ett år sedan, trots lika lång tid av USA-ledda flygattacker.
I det läget nödgas vi bita i det sura äpplet och finna oss i det näst bästa, eller åtminstone det mindre onda.
En stark indikation om att såväl regionala som globala stormakter börjar röra sig i den riktningen är det enhälliga uttalandet från FN:s säkerhetsråd den 17 augusti – som också Ryssland/Kina efter flera års veton ställde sig bakom.
Där heter det i en nyckelmening att rådet ”eftersträvar upprättandet av ett övergångsstyre med fullständiga verkställande befogenheter, bestående av medlemmar av den nuvarande regeringen samt oppositionen och andra grupper, baserat på ömsesidigt samtycke och fortsatt fungerande myndighetsorgan”.
I klartext: Låt Assadregimen sitta kvar tills vidare, kompletterad med delar av oppositionen och rebellerna.
Säkerhetsrådet kräver i samma uttalande ett definitivt stopp för terroraktioner som utförs av organisationer som IS, al-Nusrafronten och al-Qaida.
I klartext: att bekämpa Islamiska staten och andra extremislamister är den viktigaste uppgiften för omvärlden – inte att krossa Assadregimen.
Och det är syriska armén som tillsammans med syrienkurdisk milis som hittills varit de enda effektiva marktrupperna mot IS inne i Syrien.
Följaktligen borde därför alla som verkligen vill stoppa IS framryckning erkänna att Assadregimens medverkan är nödvändig.
Det framhöll också brittiska utrikesministern Philip Hammond häromdagen när han förordade en syrisk nationell enhetsregering där Assad kunde sitta kvar åtminstone 6-12 månader.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel och EU:s utrikesrepresentant Federica Mogherini var inne på samma spår när de förra veckan hävdade att både Ryssland och Iran – Assads skyddspatroner – har en viktig roll att spela för att skapa fred i Syrien.
I valet mellan Assadregimen och IS blir valet allt mer självklart. Ungefär lika självklart som det var för Roosevelt och Churchill när de under andra världskriget valde mellan Stalin och Hitler som krigsallierad.
Kanske vågar också USA:s president Obama göra det självklara valet: att välja Assadregimen?
Förmodligen väljer Stefan Löfven att göra det som Per Albin gjorde för 75 år sedan, nämligen att stå neutral mellan det onda och det mindre onda.