Regeringen, med beteckningen ”feministisk”, har nu lagt sin budget.
Eftersom den feministiska varudeklarationen förpliktigar är det intressant att fråga sig vad som skiljer denna budget från en budget som skulle läggas fram av en S/MP- regering som inte hade deklarerat sig som feministisk.
Flera av regeringens reformer stärker många kvinnors situation. Jämställdhetsminister Åsa Regnér själv nämner till exempel miljardsatsningen på den sociala barn- och ungdomsvården och jämställdhetsperspektiv i kunskapssatsning inom äldre- och funktionshinderomsorgen.
Andra reformer är bland annat satsningar på kvinnors hälsa, höjd grundnivå i föräldraförsäkringen, avgiftsfri mammografi i alla landsting, avgiftsfria preventivmedel för kvinnor under 21 års och en pott för Jämställdhetsintegrering.
Det som ska bort är jämställdhetsbonusen och vårdnadsbidraget.
Det ekonomiska utfallet av budgeten blir att låginkomsttagare får mer än höginkomsttagare. Och vi vet alla att kvinnor är i majoritet i gruppen med låga inkomster.
Vi vet också att reformer som rättar till brister inom gruppen barn/ungdom gynnar kvinnor eftersom kvinnor har huvudansvaret i föräldraskapet.
Jämställdhetsministern Åsa Regnér (S) säger också i en kommentar att ”Som jämställdhetsminister i en feministisk regering är jag stolt över att jämställdhetsaspekten har fått genomslag då vi har lagt budget.”
Vilka är då de skarpa feministiska förslagen?
Möjligen är det slopandet av jämställdhetsbonusen, som trots att den är bevisat ineffektiv värnades av de borgerliga för sitt symbol- och signalvärde om att det är ekonomiska incitament som är lösningen på allt.
Möjligen är det också slopandet av vårdnadsbidraget. Men faktum är att nästan samtliga partier, utom KD, nog gärna hade sett att det försvunnit tidigare.
Vårdnadsbidraget var alliansens eftergift åt KD. Alla partier var ju tvungna att få något. För KD blev det vårdnadsbidraget.
Jämställdhetsaspekten må ha fått genomslag inom några traditionellt ”kvinnliga” sfärer, och det är absolut bättre än ingenting, men till att den feministiska analysen ska genomsyra hela budgeten och samtliga politikområden är det långt kvar.
En trovärdig feministisk politik måste utmana det grundläggande genuskontraktet. Hittills har vi inte sett några sådana förslag.
Den tredje pappa-månad som nu införs förändrar inte synen på föräldraskapet – att det är kvinnors ansvar och mäns tillval.
Det faktum att en statlig myndighet, Medlingsinstitutet, fortfarande har direktiv (industrin ska vara löneledande) som motarbetar jämställda löner berörs inte heller.
Och miljardrullningen till det militära försvaret fortsätter samtidigt som många kvinnojourer, trots ett blygsamt statligt tillskott, går på knäna och saknar skyddat boende.
Feminismen har blivit så finstilt i regeringens budget att den nästan inte syns.