”Förra fredagen såg vi en stressad pappa med sina två små barn i affären. Hans enda tanke var att så fort som möjligt köpa sakerna på listan och komma därifrån. Det minsta barnet frågade honom vad det var för dag.

Utan att se på henne svarade han snabbt: fredagsmys. Den lilla flickan tittade frågande på sin storasyster medan pappan lastade ner chips i vagnen.”

Så inleder paret Coelho Ahndoril, mer känt som författarpseudonymen Lars Kepler, redogörelsen av sin lyckade lycka under vinjetten ”Min helg” i Svenska Dagbladet.

De berättar hur de hämtar barnen och åker ut till sitt underbara hus i skärgården; all inredning är vit och maken får feeling och byter om till vitt, han också. De lagar fin mat med fina råvaror från delikatessaffärer.

”Havet stillnar och himlen blir röd medan vi öppnar en flaska champagne”, skriver de, och allt jag kan tänka på är den där stressade pappan de nämnde i början, han i affären.

Hur mycket mer intressant det hade varit att läsa om hans liv, han vars enda tanke är att så fort som möjligt köpa sakerna på listan och komma därifrån:

”Minstingen frågar vad det är för dag. ’Fredagsmys’, svarar jag, utan att se på henne, och lastar ned chips i vagnen. Det blir makaroner och microköttbullar till middag. Ketchupen är slut, jag försöker göra ett skämt av det – ’hör ni? flaskan pruttar!’ – men ungarna bara vrålar.

På kvällen läser jag den där kaninsagan som går ut på att få barn att somna fort, sedan lägger jag mig i soffan med chipsen. Ringer henne och viskar hur är det?, jadå allt går bra men de frågar efter dig förstås, nej gråt inte, vi kommer och hälsar på imorgon, jag älskar dig.”

Ja, jag provoceras av ”Min helg”, där medlemmar ur den övre medelklassen vecka efter vecka visar vilka de är genom att kräkas upp allt exklusivt de konsumerat.

Illustratören Elin Lucassi räknade nyligen ut notan för en av de där beskrivna helgerna, och den landade på över 7000 kronor.

Det är inte det att jag försöker moralisera över torftigheten som bor i denna besatthet av överflöd, för jag tycker inte att allt jämt måste ha en djupare mening.

Jag ser inget fel i att glädjas över vackra små struntsaker som snittblommor, surdegsbullar och snygga sneakers.

Men när paret Kepler självbelåtet kontrasterar sig själva mot stressade svenssonpäron som köper chips sätter de fingret på något.

För den där pappan är konsumtion bara punkter på en lista, enligt de allseende domarna Kepler, ned i varuvagnen lassar han lågkvalitativ föda av 100 procent fleromättat fett, och han lyssnar inte på sina barn.

Att han inte stilla botaniserar i delikatessbutiker beror således på att han inte fattat hur man njuter här i livet. Billiga chips handlar inte om ekonomi utan om ett personligt dåligt val.

Den framgångsrika bloggaren Blondinbella skrev för några dagar sedan att hon inte längre tror på det magiska tänkande som kallas The Secret och som går ut på att allt är möjligt bara man har rätt inställning, underförstått: vad som än händer så har vi förtjänat det.

”Alla har inte rätt förutsättningar”, påpekar hon.

Blondinbella är ung, privilegierad. Det är inte så konstigt att hon inte kommit på det här förrän nu.

Men vad gör denna arbetslinjekarma i offentligheten?

Varför framhålls dyr shopping och hus vid havet gång på gång som en fråga om att vara en lite, lite bättre människa?