Bostadsminister Mehmets Kaplans inlägg i flyktingdebatten har varit få, om än några alls.

Trots ökat flyktingmottagande och akut bostadsbrist har näringsdepartementet varken kommit med uttalanden eller övertygande strategier för att tillgodose den växande befolkningen med bostäder.

I början av året mumlades det visserligen om modulbostäder för flyktingar, men sen detta muttrande tystnat har inga fler förslag presenterats.

Ingen vet hur bostadsministern tänker sänka ingångströsklarna för de som står längst bort från bostadsmarknaden. Den långsiktiga planen är given – öka byggtakten. Men vad görs på kort sikt?

Läget på den svenska bostadsmarknaden är minst sagt ansträngt, till och med för en köpstark medelklass. För de med begränsade resurser, kö-dagar och kontakter är situationen än värre. Alternativen är få och väntetiden lång.

Detta har i sin tur lett till bland annat ökad trångboddhet och illegal handel med bokföringsadresser.

I andra fall har de som fått uppehållstillstånd inte kunnat påbörja sin etablering då kommunen inte haft någon bostad att erbjuda. Många har istället blivit kvar på asylboendet. På senare tid har det börjat talas om tältläger. 

Som enda lösning på bostadsbristen har regeringen presenterat ett svagt bostadspaket med kapacitet att producera 250 000 bostäder på 10 år (enligt prognosen behövs över en halv miljon för att tillgodose behovet).

Merparten av dessa ska visserligen vara små, billiga och möjliga att hyra men subventionerat byggande för större prisvänliga hyresrätter har inte prioriterats.

Det kommer inte att byggas för nyanlända som kommer, eller återförenas, med sina anhöriga och som därför behöver rymligare lägenheter.

Bostadspaketet är visserligen en nödvändig satsning på unga men också ett tydligt tecken på att analysen över befolkningstillväxtens sammansättning haltar. 

Regeringens bostadspolitik rymmer alltså inga riktade åtgärder för att lösa nyanländas bosituation, varken på lång eller kort sikt. I en ny rapport från Boverket presenteras dock en rad förslag på hur man kan påbörja det arbetet.

Förutom givna rekommendationer som kraftigt ökad byggtakt kan vissa av förslagen tyckas kontroversiella och som ytterligare avregleringar av bostadsmarknaden.

Men det inbjuder till en nödvändig diskussion om att söka lösningar i det existerande beståndet. Exempelvis genom att undersöka möjligheten att frångå allmännyttans kösystem för att ge de med akut behov av bostad förtur.

Det strikta kösystemet fyller en viktig rättvisefunktion, men måste kanske överges tillfälligt för att lösa akuta problem. 

Men det finns också viktiga lösningar utanför rapporten. Samordningen mellan Migrationsverket och Arbetsförmedlingen måste ses över för att minska risken att bostäder står outnyttjade.

Det krävs kanske en nationell delegation med övergripande ansvar, inte minst för att reglera vinstuttaget för oseriösa privata aktörer med undermåliga boendeförhållanden till ockerpriser.

Det går även att som vissa länder införa en nationell enhet med uppgift att stötta kommuner att omvandla lokaler till boenden. Men det finns också outnyttjade resurser inom privat sektor.

Privata bolag har varit ovilliga att hyra ut till nyanlända på grund av den ekonomiska osäkerheten, något som kan lösas genom att kommunen agerar borgenär.

Men få kommuner använder sig av systemet. Denna siffra måste upp och kraven på de privata aktörerna skärpas. 

Regeringens händer kan tyckas bakbundna på grund av den höga ekonomiska belastningen. Bostadsminister Mehmet Kaplans tystnad skulle med ett stort mått välvillighet kunna tolkas så.

De flesta är införstådda i att byggande är en kostsam process, men att ansvarig minister väljer kompakt tystnad där det krävs politisk handling är desto svårare att förstå.

Som absolut minsta steg krävs ett uttalande – så vad är planen Mehmet Kaplan?