LO har presenterat Sveriges Jämställdhetsbarometer för 2014. Den visar hur det är ställt. Den visar att det inte är jämställt.
Barometern visar att i den faktiska vardagen har vi fortfarande väldigt stora skillnader i tid, makt och pengar mellan kvinnor och män och att detta är starkt kopplat till den stereotypa fördelningen av betalt och obetalt arbete.
Ofta räknas kvinnors löner upp till heltid när lönejämförelser görs men eftersom det är missvisande, kvinnor jobbar i hög uträckning deltid, introducerar LO ett nytt lönemått – faktisk månadslön. Det är en bra verklighetsanpassning.
Det nya lönemåttet visar skillnaden i genomsnittlig faktisk månadslön. Då skiljer det 6 000 kr i månaden mellan arbetarkvinnor och arbetarmän. Inom gruppen tjänstemän skiljer det 9 300 kronor.
Mellan kvinnor i arbetaryrken och män inom tjänstemannasektorn skiljer det nästan 20 000 kronor i lön per månad!
Det blir väldigt mycket pengar under ett helt arbetsliv och det ger effekter i a-kassan, föräldraförsäkringen, sjukkassan och i slutändan i pensionen. Livslönen är grunden för pensionen och redan nu ser vi hur hundratusentals kvinnor får pensioner som det inte går att leva på.
Sällan har så många kvinnor blivit så ekonomiskt beroende av män som efter pensionen!
Vi ser också hur stressrelaterade sjukdomar ökar dramatiskt inom kvinnodominerade sektorer. Kvinnor betalar med sina kroppar och kläms sönder både fysiskt och psykiskt mellan kraven på att vara på jobbet som om familjen inte fanns och samtidigt ha en familj som ska fungera som om jobbet inte fanns.
Arbetsmarknadens villkor och lönebildningen enligt den svenska modellen präglas fortfarande av gamla patriarkala tankemönster med mannen som familjeförsörjare med heltid med lön att leva på och kvinnan som drygar ut hushållskassan så varken lön, arbetstid eller trygghet är viktigt.
Ingen tillstår detta öppet men det är faktiskt så det ser ut. Eller varför har vi fortfarande en lönebildning där det drastiska exemplet om att det är flera tusen kronor mer värt att lägga asfalt än att lägga gamla, fortfarande är giltigt?
Vården och verkstaden, ICA och IT, socionomen och ekonomen. Där är de stora strukturella löneskillnaderna. Där ligger oviljan att värdera själva arbetet i stället för att värdera den som utför det. Där är maktfrågan.
Tyvärr verkar inte ens LO vilja ändra så mycket. Man kräver inte lagstiftning för heltid rakt av utan tycker att kommunerna ska införa heltid som norm.
Man föreslår ingen jämn fördelning (individualisering) av föräldraförsäkringen utan bara en tredje pappamånad.
Man föreslår inte en modernisering av lönebildningen, genom att ge politikens förlängda arm in i lönebildningen, Medlingsinstitutet, i uppdrag att förändra processen, med jämställda löner som övergripande mål.
Man riktar enbart lönekraven till offentlig skattefinansierad sektor. Hälften av alla kvinnor jobbar i privat sektor. Där går industrins män i bredd, både fack och arbetsgivare, för att hålla fast vid ”märket”, det vill säga att industrilönerna ska vara tak för resten.
Så har det varit och så ska det vara.
Resultatet är ett lönegap som i takt med försvagade trygghetssystem får alltmer destruktiva ekonomiska konsekvenser för kvinnor.
Vi lever i en modern tid och vi vill leva moderna liv. Vi vill kunna kombinera lönearbete med föräldraskap, samhällsengagemang med solidaritetsinsatser, träning med teaterbesök.
Det är dags att det moderna får genomslag på arbetsmarknaden också.
Jag föreslår helt enkelt att pappa Metall sätter sig ner och vilar lite medan mamma Kommunal kommer ikapp, lönemässigt, att vi lagstiftar om rätten till heltid på hela arbetsmarknaden och att vi påbörjar en arbetstidsförkortning med målet 30 timmars arbetsvecka.
Vi arbetar för att leva men vi lever inte för att bara arbeta. Livet är större än arbetslivet!