Kvinnors andel i bolagsstyrelser har fått en central roll i svensk jämställdhetsdebatt, inte minst genom stiftelsen Allbrights årliga granskning.
Men undersökningen ger en missvisande bild av svensk jämställdhet, eftersom den reflekterar könsfördelningen på svenska universitet för så länge som 40 år sedan.
Att nå en styrelseplats kräver årtionden av erfarenhet och därför finns det en stor eftersläpning i systemet.
När vi granskar siffrorna visar det sig att andelen kvinnor i bolagsstyrelser speglar antalet kvinnor som tog examen på 1980-talet.
I rapporten ”Mindre mångfald med kvotering – en analys av utvecklingen i svenska bolagsstyrelser” som Timbro släppte för två år sedan kunde vi, med hjälp av historisk examensstatistik, visa att kvinnor inte hade haft sämre chanser att få en styrelsepost om man tog hänsyn till deras utbildningsbakgrund.
Rapporten gjorde också en prognos: andelen kvinnor skulle öka, givet att kvinnor under 1900-talets sista decennier i allt högre grad gick centrala utbildningar för att få styrelseplatser.
Det handlade om juridik-, ekonomi- och ingenjörsutbildningar. Nu har vi gjort en uppdatering av hur det ser ut på OMXS 30-listan över de största svenska börsbolagen.
Andelen kvinnor som klättrar i ett bolag bör spegla den andel kvinnor som är relevanta för företagen, inte den totala andelen kvinnor på arbetsmarknaden.
Det är märkligt att förvänta sig en 50-50-fördelning, när kvinnor inte ens utgör 40 procent av arbetskraften i privat sektor. Ännu märkligare blir det att förvänta sig det inom särskilda sektorer, såsom verkstadsindustrin, där det finns betydligt fler män.
1980 är ett typiskt examensår för de personer som sitter i de svenska bolagsstyrelserna i dag. Vid den tidpunkten var 30 procent av de nyutexaminerade civilekonomerna i Sverige kvinnor, 11 procent av civilingenjörerna och 33 procent av juristerna.
Lägger vi ihop antalet kvinnliga ekonomer, ingenjörer och jurister utifrån 1980 års könsfördelning på utbildningarna borde var fjärde – 24 procent – av dagens styrelseposter innehas av en kvinna. Och hur ser det då ut?
Vår genomgång visar att betydligt fler, inte mindre än 34 procent av börsbolagens styrelser, består av kvinnor. En överrepresentation (se faktaruta nedan) med andra ord.
Det finns inget som styrker att kvinnor väljs bort, tvärtom har svenska kvinnor varit mycket framgångsrika i att ta sig till de stora börsstyrelserna.
Kvinnor utgör i dag 35 procent av de ekonomutbildade med svensk examen som i dag sitter i svenska styrelser. Det är 5 procentenheter mer än förväntat, givet hur många som utbildade sig 1980.
Att antalet kvinnor ökar i våra styrelser är en naturlig följd av att andelen kvinnor på universiteten ökade kraftigt på 1980-talet.
Det är dessa 60-talister som nu har nått den ålder då styrelseplatser börjar bli vanliga, vilket är i 40- och 50 årsåldern.
Politiker och intresseorganisationer bör fokusera mer på vad politiken kan göra för att erbjuda kvinnor möjlighet att klättra, snarare än göra ingrepp i näringsfriheten.
Det handlar om att privatisera de två sektorer där kvinnor är kraftigt överrepresenterade – det gäller vård- och omsorgssektorn (82 procent kvinnor) och utbildning (75 procent kvinnor).
Men istället för att göra mer företagande möjligt, gör man en felaktig analys om strukturell diskriminering.
Det är negativt för näringslivet i sin helhet, men inte minst för de kvinnor i 40- och 50-åldern som nu förtjänat sina platser men blir misstänkliggjorda för att utgöra någon slags ensamma kuttersmycken som Allbright-rapporten förra året antydde, eller ännu värre, framvalda bara på grund av en offentlig diskussion.
Det vi visar nu är att det är kvinnor som tidigt vågade satsa på utbildningar inom ekonomi och teknik som har varit framgångsrika.
Hittills har de varit lika eller mer framgångsrika än sina manliga kurskamrater och öppnar vi upp för mer privat företagsamhet i vård- och utbildningssektorn skulle den utvecklingen gå betydligt snabbare.