Återigen har Europa drabbats av ett vedervärdigt bombdåd. Återigen fylls media av ”experter” som levererar den ena banaliteten efter den andra. Återigen deklarerar politiska beslutsfattare att det måste tas krafttag mot ”terrorismen”.
Men vad finns det egentligen för kunskap om effektiva åtgärder för att stoppa den typ av våldsdåd vi nu senast bevittnade i Bryssel?
Väldigt lite. Det pågår en intressant diskussion, bland annat i USA, om terrorismens orsaker, som berör betydelsen av hur mycket invasionen i Irak, drönarkriget i Afghanistan och andra utrikespolitiska faktorer är kopplat till IS såväl rekrytering som dess våldsdåd.
Det är en koppling som IS hårt exploaterar i skapandet av sitt offerskap.
Därmed inte sagt att man ska backa för denna typ av våldsdåd. Absolut inte, men det är av fundamental betydelse att utan förutfattade meningar försöka förstå orsakerna varför det förekommer. Hur ska vi annars kunna vidta relevanta motåtgärder?
Risken i nuvarande läge är att politiker känner sig pressade att visa handlingskraft och i stundens hetta vidtar drastiska åtgärder. Sådant symbolagerande i samband med spektakulära dåd resulterar ofta i nykriminaliseringar, straffskärpningar och vidgade befogenheter för polisen.
Problemet är att när de väl har införts mot dessa de ondaste av onda, i detta fall terrorister, blir de permanenta i rättssystemet och efter hand tenderar de att sprida sig mot allt lindrigare typer av beteende.
Två svenska exempel på detta är vår första terroristlag från 1973 som förorsakades av mordet på Jugoslaviens ambassadör 1971 samt lagen om straff för terroristbrott från 2003 som var en direkt konsekvens av att EU lojalt ställde upp i Bush:s krig mot terrorismen efter attentaten i USA 11 september 2001.
Överreagerar vi spelar vi också våldsverkarna direkt i händerna. I deras syften ingår att sprida en osäkerhet och rädsla och på så vis provocera fram en hård respons, beträffande IS så gärna en respons som i sin praktik drabbar muslimer i vid bemärkelse.
Det ger underlag för ytterligare rekryteringar, spär på offerskapet och ökar risken för ännu fler dåd. Åtgärderna riskerar med andra ord att bli kontraproduktiva.
Förutom att de missar den målgrupp som motiverat införandet ökar sannolikheten att helt andra fenomen, grupper och individer kommer att omfattas av lagstiftningens oprecisa definition av terrorism.
Vi är åter till den gamla klassiska frågan hur långt demokratin ska gå i sitt självförsvar. Det finns alltid nya åtgärder att vidta, men inga av dem kan tyvärr garantera ett terrorfritt samhälle.
Det går nämligen inte ha ett 100-procentigt säkert skydd mot olika typer av fanatiker som är beredda att gå i döden för sin sak.
Men med bra beslutsunderlag och utnyttjande av de omfattande möjligheter som redan ges i befintlig lagstiftning, är det åtminstone möjligt att minska risken för ytterligare sprängningar av oskyldiga samtidigt som vi kan minimera långsiktiga skadeverkningar på rättssäkerhet och demokrati.