I sitt genmäle mot vårt inlägg på SVT Opinion, och i sitt försvar av UNGASS, väcker IOGT:s ordförande, Johnny Mostacero, ett antal frågor.
Den första är – vad är narkotikakriget?
För Mostacero handlar det bara om amerikanska trupper i Colombia på 80-talet, och därmed menar han att narkotikakriget är avslutat. Att, till exempel cirka 10 000 mexikaner dödas varje tydligen inte år relevant.
Detta förfaringssätt, att bortse från obehagliga baksidor av den rådande prohibitionistiska narkotikapolitiska modellen, är snarare regel än undantag bland dess påskyndare, och är en huvudstrategi i det pågående narkotikakriget som sedan länge tillämpas i Sverige.
En annan strategi är att tysta, håna eller på annat sätt ringakta människor som inte ställer upp på den rådande synen på narkotikaproblemet.
Svensk narkotikapolitik bygger på tanken att alla måste dra åt samma håll vilket har lett till (själv)censur. Men på grund av denna likformighet har Sverige inte kunnat bidra till utvecklandet av de åtgärder som UNGASS nu föreslår och som Mostacero nu säger sig stödja.
Tvärtom, var Sverige nära att förbjuda läkemedelsbehandling på 70-talet, och när lagstiftningen äntligen tillät sprutbyte, 2006, tog det fem år av politisk kamp innan Stockholm startade en försöksverksamhet.
En annan vanlig prohibitionistiska taktik är att självsäkert hävda saker som man inte har bevis för eller som är omstridda. Exempelvis påstår Mostacero att cannabisanvändningen har ökat kraftigt bland unga i Colorado. Men detta ifrågasätts av åtminstone en del forskning.
Ett annat exempel är att Mostacero hävdar att det idag finns en lång rad preventionsinsatser som är utvärderade vetenskapligt och som faktiskt fungerar. Dock ger han inga exempel.
Detta kan bero på att i själva verket består Sveriges så kallade preventionsåtgärder till allra största del av informationskampanjer, och en mängd studier visar att dessa inte är effektiva.
Men kanske syftar han på våra försök att tidigt upptäcka ungdomars drogkonsumtion genom bland annat tvång (till exempel urinprov) och angiveri. Vilket bevis, Mostacero, finns för att detta är en framkomlig väg?
Mostacero hävdar bestämt att ett drogfritt liv måste vara målet.
Självfallet står det honom fritt att ha en personlig preferens men det finns inget måste i denna målsättning. Vilken procent av Sveriges befolkning är drogfri idag?
Om vi inkluderar alkohol är majoriteten av oss rekreationskonsumenter av psykoaktiva droger, och vi tar inte någon större skada av det. Tvärtom menar de flesta att droger befrämjar deras liv och de är inte beredda att avstå.
Prohibitionister påstår att vi skulle få en rad negativa verkningar ifall cannabis skulle regleras på liknande sätt som alkohol, till exempel att på grund av drogens beroendeframkallande egenskaper skulle fler rekreationskonsumenter övergå till problematisk konsumtion.
Men förhåller det sig så? Grundad på den tillgängliga svenska narkotikastatistiken har Goldberg (i boken Hur blir man narkoman?, s 317-320 beräknat att i åldersgruppen 16-75 år var 0,4 procent av befolkningen problematiska konsumenter och att det nyrekryterades 1 200 problematiska konsumenter per år, 1998-2007).
Vidare fann Goldberg att av svenskarna som prövat narkotika har 96 procent aldrig blivit problematiska konsumenter.
Dessutom fann han att när antalet rekreationskonsumenter ökade, ledde det inte nödvändigtvis till en ökning av problematisk konsumtion – det vill säga dessa två variabler samvarierar inte.
Hur stor är då faran om vi skulle pröva en annan narkotikapolitik? Svaret är att vi inte vet. Det enda sättet att ta reda på det är att experimentera med olika åtgärder och vetenskapligt utvärdera resultaten.
Detta har Sverige gjort vad gäller alkohol, och en rad andra länder har börjat göra det med narkotika.
När ska Sverige börja dra sin del av lasset?