Foto: Adam Ihse/TT
Debattinlägg

”Tänker på dig som en bror och vän, du är inte död. Du vilar bara.”

Publicerad

OLLE LJUNGSTRÖM · ”Allt han skapat står upp som droppar av ljus överallt runt omkring oss”, skriver Marcus Birro.

Om debattören

Marcus Birro
Författare

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Vad gör en artist och människa skör? Vad är det med dennes skörhet som talar till oss?

En del artister blir ambassadörer för svaga hjärtan, för sårade själar. En del musiker gör sin konst till länder som vi andra älskar att resa tillbaka till, gång på gång. Vi får aldrig nog. Vi trivs i dessa länder. Så vi måste dit igen och igen. Det är som om vi var skapade för de där länderna, som om tillvaron vi sitter fast i kryllar av oförstående monster, högljudda och okänsliga dårar.

Ulf Lundell, Melissa Horn, Joakim Thåström och Mauro Scocco.

Och Olle Ljungström.

Sverige är en homogen samlingsplats, en landningsbana för medelmåttighet. Men Sverige är också ett blomsteräng där det ibland slår upp helt egna blommor och det häftiga då är att människorna runt omkring till sist (det kan ta ett tag) lär sig älska dessa blommor.

Olle Ljungström gick periodvis knappt att ha i möblerade rum. Jag har alltid älskat sådana människor. Han var en kärleksfull pitbull i en park av kastrerade pudlar. Han gick verkligen sin egen väg. Han var på tvärs med allt, sig själv, livet, musiken, svenskheten. Och just genom att gå på tvärs med allt detta, så uppfyllde han paradoxalt nog själva definitionen av folklighet. Är man sig själv tillräckligt länge vinner man människors hjärtan, nästan oavsett hur märklig man är.

Men Ljungström var inte särskilt märklig. Han var fullt ut människa, fullt ut barn, fullt ut sår. Han var världens räddaste man och skämdes inte för det. Alltså ringde han i klockorna för alla oss andra rädda män och kvinnor. Han samlade trupperna. Han enade styrkorna. Han fick mig och tiotusentals andra att känna oss mindre ensamma.

Just den egenskapen är den vackraste hos en konstnär.

”Mitt hjärtas röst

Kan nog vara ostämt ibland

Instängt i ett bröst

En ambassad som saknar sitt land.

Gud, uppfinn nåt nytt

Som gör det lätt att hålla ut

Nåt för dom som väntar

Dom som orkar vänta…”

Hans sånger var lika varsamt uppbyggda, lika spröda som hans sångröst. Han förställde sig inte. Han tog plats. Han stod i mörkret och glödde svagt längst konturerna, som en ledstång genom plastig folklighet, genom medelmåttig skvalmusik och genom alla förbannade storsäljande skittexter från artister med enbart stålar för ögonen.

Olle Ljungström valde aldrig musiken. Han blev vald. Kanske slogs han mot detta kall under hela sitt liv, kanske hade hans demon ett annat namn. Allt jag vet om saken är att han pricksäkert och skoningslöst riktade uppmärksamheten mot våra egna bakgårdar i sin musik och att han därmed faktiskt lärde oss att bli något varsammare människor.

I Stephen Kings roman The Dead Zone dör en bit av huvudpersonen varje gång han får en inre syn. Han räddar liv på folk och letar upp mördare genom att röra vid föremål eller dödas handleder. Varje gång han hjälper någon dör han lite i taget. Det är en storslagen och sann bild av konstnärskap. Ju mer man vågar eller måste ösa ur sig till människor, ju större blir tomheten inombords. Samtidigt har en konstnär inget val. Hans öde har aldrig varit något annat.

1997 gav jag ut min andra bok. Jag döpte den till Skjut dom som älskar efter en sång av Olle Ljungström. I de intervjuer jag gjorde då ville jag alltid tala om Ljungström och andras betydelse för mig-. Jag vill berätta hur viktiga de var, hur mycket de musikaliska hjältarna betyder för oss, hur oerhört fundamentala de är i vår strävan att försöka bli något annat än ogräs på den där ängen.

2005 skrev jag en pjäs som heter Krig hela Tiden och då tog jag mod till mig och ringde Olle Ljungström. Jag frågade om han ville skriva musik till min pjäs. Jag ville också berätta att jag älskade honom, att jag ville bli som honom, se ut som honom. Att jag mer eller mindre levde som honom slog mig dock aldrig riktig in…

Vi träffades och det var fantastiskt. Han skrev musik till den där pjäsen och det blev helt och hållet magiskt bra. Jag minns en intervju vi gjorde tillsammans med Stry Terrarie (Garbochock, Ebba Grön) och jag minns hur stolt jag var att få sitta där bredvid en av mina allra största hjältar.

En vecka in i spelperioden kom Ljungström till Norrköping för att se pjäsen. Han var trött och somnade en bit in i föreställningen och när han vaknade mot slutet av den var han en aning förvirrad och trodde pjäsen var verklighet eller tvärtom.

Jag har tänkte en del på det där idag. Många av oss lever våra liv så där, vi trevar efter en verklighet som hela tiden avlägsnar sig, som känns overklig i all sin tydlighet. Vi letar efter repliker vi borde ha lärt oss men tappat bort och vi får gå och sätta oss igen när vi upptäcker att det vi är med om inte är på riktigt och att allting är ett sorts skuggspel, en diffus plats med koder och regler vi borde ha lärt oss för länge sedan.

En del av oss lär oss aldrig riktigt fullt ut vad det innebär att vara människa.

Sådana som vi behöver verkligen något annat, något mer. Olle Ljungström var en ambassadör för oss.

Jag tänker på honom som jag tänker på en gammal vän som reste ut i ett krig ingen av oss trodde på.

Jag tänker på honom som en bror och vän.

Han är inte död. Han vilar bara.

Och allt han skapat står upp som droppar av ljus överallt runt omkring oss.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Olle Ljungström död

Mer i ämnet