Censur är vidrigt. Den tvingar människans fria tankar till tystnad och kväver det offentliga samtalet. Självcensur är lika illa.
Istället för att lagstifta till tystnad är självcensuren mer subtil – den hotar inte direkt men antyder konsekvenser om man inte håller igen med sina uttryck. Därför skall självcensur jämställas med censur.
Den sedan decennier populäre serie- och bokförfattaren Jan Lööf har enligt DN fått ett ultimatum av sitt bokförlag att ändra i två av hans mest populära barnböcker ”Morfar är sjörövare” och ”Ta fast Fabian”.
Detta då böckerna enligt förlaget, har allt för stereotypa skildringar av andra kulturer.
Förlagets vilja kan till synes vara välment men riskerar liksom i andra kända fall, att tvinga till självcensur och därtill kamouflera värderingar från en svunnen tid.
Istället för att dölja det som en gång skapades för kring fyrtio år sedan kan man hantera det hela genom att som förord tydligt förklara omständigheterna till varför böckerna en gång skrevs på det sättet som de gjordes.
Värderingar och normer ändras över tid. Mycket av det som i äldre tider betraktats som okontroversiellt kan med dagens mått framstå som högst tveksamma. I konstformer som musik och litteratur blir de med sin tillgänglighet särskilt uppenbara.
Konstnärliga verk har många gånger givit naiva uttryck om ras, politik och religion vilka blivit uppenbara först långt senare.
Men är det då rimligt och rätt att i efterhand döma tidigare normer och värderingar till tystnad när de inte längre stämmer överens med dagens? Mitt svar är – nej. Absolut nej.
Att lära av historiens misstag ger kunskap för att inte upprepa desamma. Såväl skaparna av Tintin och Pippi Långstrump har, liksom nu Jan Lööf, alla i efterhand utsatts för moralpanikens fördömanden och krav på att i självcensurera sina verk.
Samtidigt som inga krav hörs att Mikael Wiehe, Jan Myrdal eller Maj Wechselmann ska revidera sina konstnärliga verk som emellanåt så uppenbart glorifierat totalitära och människofientliga ideologier vilka idag borde höra hemma i arkivet över politiska haverier.
Rasismen bekämpas inte genom att historiska skildringar döljs för samtiden, lika lite som att kommunismen förträngs genom att vi inte talar om den.
Konstnärliga verk ska självklart få förbli orörda men – och det är viktigt – presenteras på ett sätt som ger betraktaren möjlighet att själv reflektera över hur tidens gång förändrat dess relevans.
Med förtexter i nyutgåvor som beskriver och förklarar de normer som rådde vid verkens tillkomst, ger man människor egen makt att dra sina egna slutsatser.
Därför ska Jan Lööf självklart inte behöva teckna om sina serier från tidigare dagar för att få bli utgiven igen. Lika lite som man ska kräva att Mikael Wiehe ska skriva om sina fyrtio år gamla sångtexter.
Att tvinga till självcensur är censur och det hör inget civiliserat samhälle till.