Fotbolls-em
Zlatan Ibrahimovic kramas om efter 1-1 målet under måndagens grupp E match mellan Irland och Sverige på Stade de France i Paris vid fotbolls-EM i Frankrike. Foto: Janerik Henriksson/TT
Debattinlägg

”I Italien är fotbollsspelare inte några heliga kor”

Fotbolls-EM ·

”Vi bör anamma deras kritiska tänkande. Och det finns inget bättre sätt att göra det än genom att följa dess fotboll. Fotboll har alltid speglat makten, de dolda agendorna, det smutsiga spelet”, skriver Mats Lerneby.

Om debattören

Mats Lerneby
Journalist och författare

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Idag möter Sverige Italien i fotbolls-EM och på flera sätt är det två nationella motsatser som ställs emot varandra.

– Om vi hade fungerat som ditt land, hade detta varit världens bästa land, sade min gode vän Pierluigi till mig förra året när vi satt på en uteservering i romkvarteret Quadraro.

När jag satt på en middag i samma stad efter det svenska valet, blev jag utskrattad när jag förklarade svensk offentlighetsprincip.

– Vem fan vill bli politiker när alla kan se vad man gör? En politikers stjäl ju bara ens pengar.
– Hur då? frågade jag aningen naivt.
– Ja alltså, man anställer en politiker som gör det man säger till den att göra. Om den är höger eller vänster spelar ingen roll, förklarade mitt bordssällskap.

Det är den här bilden som vi gärna har av Italien.

Ett land rikt på kultur och mat och sol där man kan spela in trevliga matlagningsprogram och där det mesta är gött men där korruption, maffia, kaos alltid lurar bakom hörnet.

På många sätt är det en korrekt bedömning. Och vi älskar det. Vi känner oss mer fria i Italien och är lite avundsjuka på hur italienarna gestikulerar och skrattar och liksom lever ut sådär härligt i parti och minut.

På samma sätt älskar de oss. Våra rena gator, vår organisation, vår tro på staten. Vi är i första hand svenskar och i andra hand göteborgare, norrlänningar, skåningar.

Vi är ett land med en stark stat och en nationsidentitet. Italien är knappt ett nationsbegrepp där den lokala förankringen alltid varit starkt. I första hand är man från sitt kvarter, i andra hand sin stad, nationsbegreppet kommer långt ner på listan. 

Kan vi då som organisatoriskt föredöme för den italienska medborgare, lära oss något av dessa trevliga latinare?

Absolut, vi bör anamma deras kritiska tänkande. Och det finns inget bättre sätt att göra det än genom att följa dess fotboll. Fotboll har alltid speglat makten, de dolda agendorna,  det smutsiga spelet.

Idag finns det inte bara i Italien utan i hela Europa. Fotbollen har kidnappats av mäktiga intressen och det har ingenting med det vackra spelet att göra.

Exempelvis är företaget Gazprom idag stor partner till UEFA. Gazprom ägs av ryska staten och Putin vill inte bara bygga pipelines genom Västeuropa, han och hans polare  tycker också att Krim-krisen och kriget  i Ukraina är…jobbiga ämnen. Dålig PR helt enkelt.

Men genom att hälla in pengar i fotboll skapar man en bättre bild av sitt land. Ryssland är VM arrangör 2018.

Eller Qatar. Som gång på gång kopplas samman med terror och orättvisor. Också Qatar har insett sportens pr-värde och arrangerar VM 2022. Man är också djupt involverad i olika storklubbar i Europa. PSG ägs till exempel av Qatar.

Under fyra säsonger har vår största fotbollsstjärna spelat där, Zlatan Ibrahimovic. Ingen människa verkar ha tänkt någon kritisk tanke om detta. Zlatan spelade även i det Juventus som var inblandad i en av Europas största spelskandaler, Calciopoli.

Han ställde till och med upp på bild tillsammans med Luciano Moggi, ansedd som en gangster i Italien. Här i Sverige har inget reagerat nämnvärt på något av det här.

I Italien är fotbollens maktstruktur allmängods. Alla vet att Silvio Berlusconi använt fotbollen i sina egna syften. Precis som Qatar, Ryssland och alla andra makthavare har gjort.

De italienska diskussionerna går höga, för eller emot, bra mot dåligt. Det är ett ständigt ifrågasättande av saker.

I Sverige är fotbollsspelare heliga kor. De är det givetvis inte, de är fotbollsspelare och gör rätt eller fel precis som alla andra. I Italien är det inte så.

I Napoli är Maradona stadens andra skyddshelgon efter Padre Pio. Maradona som tog titeln till staden, var också en narkoman och nära knuten till camorran.

Det vet man om i Napoli, man pratar om det och man finner en konsensus vilket inte förtagit något av det Maradona presterade på plan.

Det är något vi svenskar borde anamma. I slutändan vinner fotbollen på det.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.