Debattinlägg

”Sluta relativisera Förintelsen”

Publicerad

FÖRINTELSENS MINNESDAG · ”Att använda förintelsen som paraplybeteckning för massmord på exempelvis polacker, sovjetiska krigsfångar, handikappade, homosexuella och romer medför ett osynliggörande av förintelsens främsta offer, judarna”, skriver Artur Szulc.

Om debattören

Artur Szulc
Facklitterär författare och skribent

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

På Förintelsens minnesdag (27/1) hedras offren för nazityskarnas förföljelser och härjningar. Men dagen är mer än så, nämligen en manifestation av förintelsen som ”fundament i en europeisk värdegrund”, som professor Klas-Göran Karlsson har uttryckt det.

Därför är det inte så konstigt att förintelsen fungerar som bedömningsgrund för nästintill alla moraliska och humanitära frågor i vår samtid.

Den används också som bakgrund till resonemang om hur man ska bekämpa antisemitiska attacker idag, något som exempelvis Margot Wallström och Anders Ygeman gör idag på SVT Opinion. Men det finns risker med allt detta.

Förintelsen ses som ondskan materialiserad och att blanda in den i en debatt är oftast effektfullt eftersom få ogärna bemöter ett sådant grepp av ängslan att framstå som okänsliga och förringande.

Det finns otaliga exempel på när förintelsen använts som kontrast till händelser i vår nutid, exempelvis: Åsa Romsons uttalande om att Medelhavet håller på att förvandlas till ett nytt Auschwitz.

Civilekonomen Tomas Tjajkovskis paralleller mellan ID-kontroller och Europas stängda gränser före och under andra världskriget, som enligt honom ledde till att hans judiska släktingar mördades, eller socionomen Irka Cederbergs refererande till nazityskarnas förföljelser av romer som utgångspunkt i kritiken mot polisens register över romer.

Vanligt är också att förintelsen missbrukas som ammunition i antiisraelisk och antisemitisk retorik. Bland annat hävdas det att Gaza är ett enda stort getto eller koncentrationsläger. Den israeliska politiken utmålas också som en förintelse av palestinier.

Det finns risker med att i tid och otid använda förintelsen som referensobjekt.

Dels urholkas minnet av alla som mördades av tyskarna och deras kollaboratörer 1939-45, dels använder man det allra värsta som går att föreställa sig för att kritisera någonting som på inga sätt är en motsvarighet till jämförelseobjektet (exempelvis ID-kontroller), varken moraliskt, ideologiskt, juridiskt eller praktiskt.

Jämförelser kan vara befogade ibland så länge man vet vad man jämför och varför.

En annan typ av relativisering rör sammansmältning, av alla de som tyskarna mördade, i en enda grupp av offer.

Avsikten har oftast goda intentioner – undvika gradering av lidande – men det innebär samtidigt en förenkling av förintelsens praktik och utjämning av intensiteten med vilken tyskarna förföljde och utplånade olika grupper.

Att använda förintelsen som paraplybeteckning för massmord på exempelvis polacker, sovjetiska krigsfångar, handikappade, homosexuella och romer medför ett osynliggörande av förintelsens främsta offer, judarna.

Ett sådant förfarande, att klumpa ihop alla offer, är kanske riktigt ur ett värdegrundsperspektiv (alla offer är lika mycket värda) men inte ur ett kunskapsperspektiv.

Där behövs istället urskiljning och kategorisering av offer samt precision.

Medvetenheten om det verkliga sakförhållandet, att tyskarna initierade, planerade och utförde ett resurskrävande och systematiskt utrotningsprogram på alleuropeisk nivå riktat mot det judiska folket – och ingen annan – måste bevaras.


En tredje form av relativisering rör vilken typ av lärdomar som vi kan dra av förintelsen. Ofta, och felaktigt, utmålas den som ett europeiskt projekt där ansvar, skuld och delaktighet fördelas mer eller mindre jämnt på såväl ockuperade som icke-ockuperade och neutrala länder.

Förintelsen var möjlig, påstås det, för att antisemitism och rasism var förhärskande på kontinenten på 1930- och 40-talen. Det är dock att simplifiera förintelsens pådrivande faktorer med avsikt att lyfta dem in i vår tid som varningstecken.

Antisemitism kommer i många olika skepnader och den kan inte motarbetas utifrån en enda mall. Vi ska givetvis minnas och hedra alla offer.

Minnet av förintelsen måste därför vårdas och kunskapen om den ständigt repeteras och fördjupas. Men relativisering gör förintelsen enbart diffus och förminskar dess relevans som ett varnande historiskt exempel.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.