Foto: AP/TT
Debattinlägg

”Kyrkogården är inte en lekplats för dina barn”

Publicerad

”Barn ska inte leka på kyrkogården och det ingår i en förälders uppgift att se till att så inte sker. Det borde alla veta och respektera”, skriver Bitte Assarmo.

I dag är det Halloween. En härligt lustfylld dag då vi får lysa upp höstmörkret med pumpalyktor och ägna oss åt bus och godisätande.

Snart går vi också in i allahelgonatid, en tid då vi ägnar oss lite extra åt de nära och kära som gått före oss. Vi pyntar kring gravar, sätter upp lyktor och kransar, och när alla helgons dag kommer flödar ljuset på kyrkogårdar och begravningsplatser.

Allahelgonatiden blir särskilt märkbar i Sverige, då det annars råder både en generell ungdomshysteri och en tydlig rädsla för sjukdom, ålderdom och död.

På alla helgons dag går hela landet däremot man ur huse för att besöka sina döda. Många som aldrig besöker kyrkogårdar annars går dit just denna dag. Kanske finns det ett uppdämt behov av att se döden i vitögat någon gång då och då.

Eller inte. Alla helgons dag verkar vara mer av ett event än ett värdigt högtidlighållande av dem som gått före.

Kanske beror det på att vi har importerat och anammat det amerikanska Halloween-firandet – och att viss förvirring råder kring vad som är vad.

Men pumpor hör inte hemma på kyrkogårdarna och de ena bör inte förväxlas med det andra.

På Skogskyrkogården i Stockholm är det så många besökare att driftiga entreprenörer numera slår upp korvvagnar vid varenda utgång. Det äts, skrattas och tjoas när chorizokorvarna får följa med in till det sista vilorummet.

Det är inte särskilt värdigt. Korven kan man äta någon annanstans. Varför inte en middag hemma i lugn och ro innan besöket hos de döda släktingarna och vännerna? Men hellre en korv i handen än inget besök alls. Kanske.

Sedan är det ju det där med barnen. Och naturligtvis ska de kunna följa med till kyrkogården i allahelgonatid. Men. De ska hållas under uppsikt. Det borde inte behöva sägas men tyvärr är det nödvändigt: Kyrkogården är de dödas vilorum, inte en lekplats.

Naturligtvis vet de allra flesta föräldrar detta. Och de allra flesta föräldrar lär sina barn att ta hänsyn, dämpa sig, respektera de döda – och de levande som vill vara nära sina döda en stund i höstmörkret. Men så finns de andra. De som låter barnen springa runt och leka bland gravar, kransar och ljuslyktor.

I flera år har det kommit rapporter om barn som skadats svårt, och till och med dödats, då de lekt på och runt gravstenar så att dessa vält.

Den tragiska dödsolyckan 2011, som väl blev början på den nya rutinen att lägga ner gravstenar, orsakades enligt polisen av att den åttaåriga flickan hängt på gravstenen, som då gett vika. Det är djupt tragiskt, men barn ska inte leka på kyrkogården och det ingår i en förälders uppgift att se till att så inte sker.

Och för varje år skärps bestämmelserna om landets gravstenar. I många fall läggs de ner närmast rutinmässigt för att undvika olyckor, om man får tro Jan Olov Andersson, verkställande direktör vid Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund.

Att nedläggning av gravstenar blir en säkerhetsrutin även i de fall där risken för fall inte kunnat påvisas är en beklaglig eftergift till kyrkogårdsbesökare som inte lärt sig – och som inte lärt sina barn – att respektera gravfriden och ta det varligt och lugnt på kyrkogården.

Barn ska inte leka på kyrkogården och det ingår i en förälders uppgift att se till att så inte sker. Inte är det särskilt svårt heller.

Jag, som är en högst vanlig förälder, hade själv aldrig några problem med att få min son att förstå skillnaden mellan en kyrkogård och en lekplats. Inte heller verkade det vara särskilt svårt för mina föräldrar att förmedla den informationen.

Men eftersom så inte är fallet borde det vara kyrkogårdsförvaltningens första prioritet att säkerställa att den informationen går in.

Då skulle betydligt fler gravstenar kunna stå kvar – och färre skulle riskera liv och lem. Kanske skulle vi också kunna lära oss att Halloween och alla helgons dag inte ska firas på samma dag eller, för den delen, på samma sätt.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.