Debattinlägg

Att gå med i scientologerna var som att bli kär

SEKTER ·

Håkan Järvå om sin tid som scientolog:

Kärleken är blind, brukar man säga. Att gå med i en sekt har stora likheter med att bli kär. Skillnaden är att när du går med i sekt manipuleras du att ge upp ditt självbestämmande. Det var vad som hände mig.

Det var vår i Köpenhamn, året var 1983. På Ströget trängdes turisterna med gatumusikanter, trollkarlar och pantomimartister. Jag minns att jag betraktade just artisterna med blandade känslor – en del av mig ville stanna och bara lyssna på musiken eller studera gatukonstnärernas arbeten, medan en annan, mycket starkare del, bara såg dem som hinder eftersom ansamlingen av folk blockerade vägen för mig och tvingade mig att sluta springa.

Vi var en grupp på fem personer på väg från vår anvisade arbetsplats till Hotell Nordland på Vesterbrogade för att äta. Vi arbetade alltid i grupp och våra direktiv var att vart vi än tog oss så skulle vi springa. Jag hade inte bytt kläder på tre månader och min en gång så fina läderjacka var full med färgfläckar. Joggingturerna på Ströget ingick i den ”rehabilitering” som jag genomförde i scientologernas arbetsläger i Köpenhamn.

Det är scientologernas eget Gulag som finns på fem platser i världen. Dit skickar man medarbetare som har svårt att inordna sig. Mitt ”brott” var att jag hade protesterat mot en order. Efter ”rehabiliteringen” var jag en mönsterscientolog i många år.

Om någon tre år tidigare påstått att jag snart skulle leva i en tro att mänskligheten var förslavad av varelser från yttre rymden och att jag skulle springa omkring på Köpenhamns gator i smutsiga kläder så hade jag skrattat åt dem.

Hur hamnade jag där? Hur kunde jag på mindre än ett år gå från att leva ett ganska normalt liv till att bli en religiös fanatiker?

När jag rekryterades så var det inte hoppet om att jag snart skulle få springa på Ströget i en smutsig skinnjacka som lockade, det var helt andra, mig närliggande, behov och förhoppningar som tillgodosågs. Jag var 21 år och nyinflyttad i Göteborg utan några vänner i närheten. Scientologerna gav mig både vänner, gemenskap och svar på de existentiella frågor jag brottades med vid den tiden. Jag hade lika gärna kunnat fastna för meditation, någon politisk lära eller annan ideologi som var på modet på den tiden.

Kärleken är blind, brukar man säga. Att gå med i en sekt har stora likheter med att bli kär. Skillnaden mellan en normal förälskelse och att gå med i en sekt är att du under den fasen då du är blind påverkas och manipuleras att ge upp ditt självbestämmande. Man kan likna det med en misshandelsrelation. Alla sekter har sina metoder för det men i slutändan handlar det alltid om att du som medlem måste överlåta makten över dig själv till en högre makt eller lära.

Det här är en process som sker gradvis, som du blundar för eftersom du är kär, men som ganska snabbt brukar bli tydlig för din omgivning. Det kallas att man utvecklar en sektpersonlighet och det är en process som kan gå väldigt snabbt. För mig tog det mindre än ett år.

När du väl hamnat i den positionen så är det lätt att få dig att göra i princip vad som helst som läran eller ledaren dikterar, som att få unga tjejer att prostituera sig för att dra in pengar till gruppen eller att få gruppen att begå kollektivt självmord, eller få medlemmarna att pumpa in så mycket pengar som möjligt i organisationen. Något som jag gjorde genom att skuldsätta mig hos banker och låneinstitut. De skulder jag då ådrog mig förföljde mig långt in på 2000-talet.

Det är också på grund av att man avsagt sig sitt självbestämmande som det kan vara svårt att lämna en sekt. De flesta lämnar gruppen till slut, men det kan ta tid – för mig tog det 14 år – och en majoritet av de som lämnat vittnar om psykiska och fysiska övergrepp och uppvisar psykiska problem som de inte hade när de gick med.

Jag lämnade läran hos scientologerna först efter att ha umgåtts med avhoppare på nätet under en längre tid. Den försvarsmur jag byggt upp mot kritik av läran rämnade till slut inför den överväldigande bevisning som presenterades för mig. Insikten om att jag blivit lurad kom plötsligt och det var en mycket plågsam upplevelse som är svår att föreställa sig om man inte själv varit med om det. Det var som om ett svart hål öppnade sig i marken under mig och jag föll – hela min världsbild rämnade och jag gick från att ha varit en självsäker sektmedlem som hade svaret på allting till att inte veta någonting på bråkdelen av en sekund.

Det tog många år att klättra upp ur det svarta hålet, något jag fick göra på egen hand. Jag trodde lite naivt att det fanns kunskap och förståelse för problematiken i samhället. Men tyvärr blev jag snart varse att omvärldens kunskap mest bestod av fördomar och attityden jag mötte var ofta att jag hade mig själv att skylla.

Som numera legitimerad psykolog använder jag därför en del av min tid till att hjälpa människor som lämnat sekter och att försöka sprida kunskap om problemet till en bredare allmänhet.

Varje år lämnar cirka 2000 människor en sekt, varav många är i behov av professionell hjälp efteråt. Den enda organiserade hjälp som finns i nuläget för dessa människor är hjälporganisationen Hjälpkällan som på ideell basis hjälper avhoppare.

Kunskapen inom vården och socialtjänsten om sektproblematik är generellt ganska dålig och det cirkulerar fortfarande många fördomar. Genom att berätta min historia hoppas jag öka medvetenheten hos människor generellt om sektproblematiken.

Ni som i ert jobb kommer i kontakt med sektavhoppare måste inse att det finns kunskap om ämnet. Sök den kunskapen så att inte fler avhoppare får lida i onödan.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.