Den kommande veckan arbetar skolpersonal runtom i landet med förberedelser inför det nya läsåret.

Sedan är det dags för tiotusentals elever, som måste gå till skolan, fyllda av oro och ångest inför risken att bli retade, hotade, isolerade, hånade och slagna.

En del barn och ungdomar orkar inte ta sig till skolan, utan ser till att deras vårdnadshavare sjukanmäler dem, för att i varje fall slippa den rums- och tidsbundna mobbningen och kränkningen.

De flesta säger inte den egentliga sanningen till sina föräldrar, förutom att de berättar om ont i magen, huvudvärk, illamående och andra fysiska symtom, som är nog så sanna.

Men även om de stannar hemma kommer de ändå inte alltid undan den elektroniska, som sker i cyberrymden via sms, mms, e-post och på olika sociala medier.

Det som är extra ohyggligt grymt för mobbade elever är, att många ger sig själva skulden.

Det är aldrig den mobbades fel att mobbning sker. Aldrig.

Trots gällande skollag, som innehåller både anmälnings- och handlingsplikt, (6 kap 10 §), och kristallklara villkor med nolltolerans, så är arbetet mot mobbning och kränkning av elever – på många skolor – en fullständig katastrof. 

I över fyra decennier har jag på olika sätt arbetat med dessa frågor.

Det är vanligtvis inte föräldrar och elever vid skolor där allt fungerar, som tar kontakt med mig. Det är förtvivlade elever och föräldrar som gör det.

Det finns fortfarande skolledare, lärare och annan skolpersonal, som är utrustade med skygglappar för ögonen och hörselproppar i öronen genom att de hävdar: ”På vår skola förekommer aldrig mobbning.” ”Här finns inga elever som kränker varandra.”

Det finns också vuxna i skolan, som ser mobbning och hör kränkningar, alltså ser och hör sanningen, men ändå förnekar den, genom att uttrycka plattityder som: ”Ungar har väl alltid bråkat och sagt dumma saker till varandra” ”Den som sig i leken ger, får leken tåla.” 

Därigenom höjs också acceptansnivån.

Därför förekommer det att ingen vuxen reagerar, när elever exempelvis skriker ”hora”, ”cp-idiot”, eller ”bögdjävel” i korridorerna, trots att de bevisligen hör okvädningsorden hagla.

Armbågar i sidan, sparkar i ryggslutet, och kraftiga knuffar blir vardagsmat. Elever fryser ut – isolerar – andra elever, utan att någon i skolpersonalen opponerar sig och lägger sig i.

Att inte på alla plan motarbeta mobbning och kränkning betyder ett tyst erkännande. Det är vuxenvärldens skamfläck.

Ingen elev skall behöva skriva, som i det här brevutdraget:

”Livet, det skrämmer mig för mycket. Jag vill bara bort härifrån. Men hur? Jag orkar inte leva mer. Snälla hjälp mig. Snälla.”

Mitt råd till mobbade elever är:

• Tala om det direkt för någon vuxen, som Du har förtroende för. Det är vuxnas skyldighet att hjälpa Dig!

Mitt råd till föräldrar är:

• Det är inget fel, varken på Dig eller på Ditt barn! Slå larm! Lyft fram mobbningen i ljuset! Det är ert barn det gäller! Ge er aldrig! Låt skolan där ert barn är elev, få känna av er blåslampa. Ni skall vara som en tiger, en tigrinna, som inte viker en millimeter.

Till all skolpersonal med rektor som huvudansvarig skriver jag:

• Det är er skyldighet att  hålla era skolor rena från all mobbning.

Till huvudmännen är mitt krav:

• Entlediga skolledare som inte håller måttet, utan är riskfaktorer, när det gäller våra elevers trygghet och säkerhet – deras fysiska och psykiska hälsa.

Det är en grundläggande demokratisk rättighet för en elev, att få känna sig trygg i skolan och slippa bli utsatt för övergrepp och förnedrande behandling.