Efter upploppen 2005 i Paris besökte några av oss i organisationen Varken hora eller kuvad staden och dess förorter där vi diskuterade integration, jämställdhet och antirasism. Det rådande samhällsklimatet oroade oss. Vi såg tydliga paralleller till vad som höll på att ske i svenska storstäders förorter. Vi påpekade redan då den tickande bomb som fanns i våra förorter. Tyvärr fick vi och många andra rätt.
Gällande lagar och regler för ett rättssamhälle bör de följas när det gäller de senaste dagarnas händelser. Det har höjts röster som kräver krafttag mot vad som skett i Husby. Men vilken sorts krafttag? Att tillämpa och följa rättstatens principer, det vill säga gripa och utkräva ansvar av de personer som gjort sig skyldiga till vandalisering, löser dock inte de problem i området som är upphovet till upploppen.
Att enbart leta efter förövarna under upploppen innebär man prioriterar att peka ut syndabockar. Det innebär att man förtränger eller struntar i hur verkligheten ser ut i våra storstäders förorter, att man bortser från den höga arbetslösheten, den allt snabbare sociala nedrustningen, den försämrade sjukvården och en bostadspolitik som leder till fördjupad segregation och förslumning. Vårdcentralerna är få i förorten men desto fler i Stockholms innerstad. Utförsäljningen av de allmännyttiga bostadsföretagen har medfört spekulation rörande boenden när det rör sig om något som borde vara en social rättighet. Utförsäljningen av sjukhus och skolor har inneburit svindelaffärer och för skolornas del till lärarbrist och utarmning när det gäller pedagogiska resurser.
Om man verkligen vill komma åt roten till det onda handlar det om gamla synder som inleddes för decennier sedan.
Sociala utmaningar möttes med nedskärningar inom skola vård och omsorg. Detta inleddes redan under socialdemokratiska regeringar men de har förvärrats och fördjupats under det borgerliga styret som kompletterat den med privatiseringar och utförsäljningar för att kunna sänka skatter.
Det som hänt nu är varningssignal om att det finns starka sociala spänningar i det svenska samhället som inte kan avhjälpas med polisingripanden utan kräver en helt annan politik än den som förts gentemot storstädernas förorter. Det går inte längre att förtränga vidgade klassklyftor, könsdiskriminering och rasism. Det går inte att lita på att (den sällan ifrågasatta) marknaden klarar av dem. För det gör den inte. Tvärtom.
Integrationspolitiken måste syfta till att ge alla ett fullständigt medborgarskap i den meningen att alla behandlas lika oavsett kön, klasser och etnicitet. Vi är medborgare, inte kunder vars plånbok, kön eller hårfärg ska styra våra förutsättningar i samhället!
Det finns en rad olika hinder som gör att de medborgerliga fri- och rättigheter som erkänns genom konventioner och lagstiftningar i minskande grad praktiseras i verkligheten. Klassklyftorna vidgas. Löneskillnaden mellan könen ökar. Främlingsfientliga krafter är på frammarsch.
Utmaningen nu består i att man unga människor i förorten idag måste ges möjlighet att klara av skolan så att man kan skapa sig en försörjning, förmå föräldrarna att ta del av barnens problem och upphäva diskriminering på arbetsmarknaden, bekämpa patriarkala strukturer som förtrycker unga kvinnor och få dem alla att delta i formandet av det svenska samhället. Och då räcker det inte enstaka projektbaserade satsningar eller olika ”krafttag” mot våld. Det handlar om att åter ge unga förtroende för det samhälle som har svikit dem.