År 2008 antog riksdagennio strategier som skulle minska självmorden.

Sju år senare kan vi konstatera att resultatet är katastrofalt.

Under de senaste två åren har självmorden dessutom ökat. Inte konstigt med tanke på hur strategierna formulerades. Det är därför dags att uppdatera och göra dem betydligt mer konkreta.

Tidigare folkhälsominister Maria Larsson (KD) var den första regeringsföreträdaren som stod bakom en officiell nollvision för att minska självmorden. Hennes engagemang ledde till att riksdagen år 2008 antog nio strategier som skulle minska självmorden.

Dessvärre utsågs ingen projektledare, styr- eller ledningsgrupp. Inga pengar anslogs heller utan olika myndigheter skulle med befintlig budget ta vid.

Sju år har gått och under den tiden har över 10 000 svenskar tagit sitt liv, något som resulterat i miljardkostnader för samhället och ett enormt lidande hos dem som blivit kvar.

Hade de nio strategierna varit mer konkreta och hade pengar satsats hade vi sannolikt kunnat rädda många fler. Därför är det hög tid att vi uppdaterar målen och lägger in en högre växel så att vi minskar framtida tragedier.

Den första strategin i folkhälsopropositionen från år 2008 handlade om att minska självmorden bland unga. Strategin gick ut på att ta fram informationsmaterial i form av ett kort. Detta skulle skickas till landets rektorer. På kortet stod information om varningstecken samt hänvisningar till var man kan vända sig.

Men kortet skickades aldrig. Hur man kan tro att ett kort till Sveriges rektorer är tillräckligt för att minska självmorden bland ungdomar är en gåta. Att det inte ens skickades gör inte saken bättre.

Det är fyra steg som måste till för att bedriva effektiv suicidprevention:

1. Förebygga psykisk ohälsa redan från småbarnsåldern och framåt.
2. Snabbt identifiera varningstecken på individer som mår psykiskt dåligt.
3. Ge dem omedelbar och professionell hjälp.
4. Följa upp hjälpen och utvärdera den.

Men de strategier riksdagen antog år 2008 går ut på att minska alkoholkonsumtionen, fortsätta det självmordspreventiva arbetet inom hälso- och sjukvården, främja livschanser för mindre gynnade grupper och höja kompetensen bland vårdpersonalen.

Det är mål som kunde ingå i vilket hälsofrämjande program som helst och är så ospecifika att de sannolikt inte påverkar antalet självmord i någon större utsträckning.

Med tanke på att självmorden har ökat under de senaste åren kan vi konstatera att det krävs mer än vad som hittills gjorts.

Samtalen oss emellan om vad som krävs för att minska antalet självmord har resulterat i flera motioner från Stefan Nilsson med viktiga åtgärder för att minska antalet självmord.

Dessa går ut på följande:

• Händelseanalyser måste göras efter självmord
• Ett kvalitetsregister som följer upp vården på dem som försökt att ta sitt liv, måste tas fram
• Pris för bästa suicidpreventiva åtgärd behöver instiftas
• Budgeten till den statliga myndighet NASP, som arbetar med suicidprevention och tar fram självmordsförebyggande program, måste kraftigt ökas
• Vi måste lagstifta mot hets till självmord
• Kriscenter, med inriktning på att förebygga självmord, måste utvecklas

Tidigare Räddningsverket, nuvarande MSB, har i en rapport visat att det är samhällsekonomiskt försvarbart att satsa ungefär 19 miljoner kronor på att förebygga ett enda självmord.

Att skjuta till pengar för att förebygga självmord har aldrig tidigare prioriteras. Men det är hög tid att ändra på det nu. Att rädda liv måste få kosta och att förebygga självmord borde ligga betydligt högre upp på den mediala och politiska agendan.

Självmord är ett av våra största samhällsproblem men det talas alldeles för lite om det. Låt oss därför gemensamt inse att samhället har misslyckats med att rädda den som tagit sitt liv.

Men vi kan lära oss av det som inträffat och göra allt för att det inte ska ske på nytt. Först då kan vi säga att vi förstått självmordens budskap.