Debattinlägg

Att vägra ta en kvinna i hand är alltid en jämställdhetsfråga

Publicerad

DISKRIMINERING · Annika Wadsö om när jämställdhet och religion krockar inför kvällens Debatt:

Nyligen betalade Trollhättans stad ut skadestånd till en man som vägrade ta mig i hand. Samtidigt varnades jag för att ha brutit mot kommunens mångfalds- och jämställdhetsplan. Men är det verkligen mer exkluderande att vilja skaka hand på grund av uppfostran och tradition – än att vägra göra detsamma på grund av sin tro? I en demokratisk stat borde jämställdhet vara grundbulten, skriver Annika Wadsö, som i kväll deltar i Debatt i SVT1.

Jag har fått en skriftlig varning för att jag anses ha brutit mot diskrimineringslagen och arbetsgivarens mångfalds- och jämställdhetsplan. Det är en allvarlig reprimand – särskilt för någon som jag, som arbetar inom området integration.

Bakgrunden är känd för ganska många vid det här laget. Det ställdes en förfrågan om jag kunde erbjuda en praktikplats. Ett möte bestämdes, och på detta kom praktikanskaffaren och den praktiksökande, en man.

I min vilja att visa att ”du är välkommen och jag ska försöka att hjälpa dig om jag kan” sträckte jag fram min hand. För mig handlade det om inkludering. Mannen tog inte emot min hand – för att jag är kvinna och han är religiös.

Vi förde ett resonemang om arbetsplatsens kärnverksamheter och mål, personalens förhållningssätt, funktioner och uppdrag. Jag påpekade att man som medlem i personalgruppen behöver kunna ta emot en utsträckt hand. Jag kunde inte – av lojalitet med mitt uppdrag – erbjuda mer hjälp än vad arbetsplatsen mäktar med.

Arbetsgivaren anser att jag har exkluderat. Mannen är djupt kränkt och får skadestånd.

I min tjänst är jag könsneutral. Men eventuellt blivande kollega ser mig som kvinna och bemöter mig annorlunda på grund av sin religion. Diskrimineringslagen som man hänvisar till säger att vissa religiösa praktiker – i det här fallet handslaget – ska tas hänsyn till och är överordnade diskrimineringsgrunden ”kön”.

Att vägra ta en kvinna i hand är alltså, enligt DO, inte en jämställdhetsfråga.

Grundlagens avsnitt om religionsfrihet innebär ”rätten att utöva, rätten att byta, rätten att avsäga sig och rätten att slippa” religion. Men det gäller alltså inte mig som har avsagt mig religion – däremot har en man rätt att utöva sin religion ”på mig” eller ”med mig”.

Jag funderar på tolkningsföreträdet. Vem kan avgöra om jag med kristet påbrå – som ”ska” hälsa i hand på grund av uppfostran, tradition, religion – eller han med muslimskt påbrå – som enligt sin tolkning av islam inte kan utsätta sig för hud mot hud – är den exkluderande?

Är det ”bättre” att vara en person som inte kan tänka sig i att ta i andra? Är det den ”bättre” människan som har tolkningsföreträde? Har det ”bättre” att göra med kön, religion, makt – eller en kombination av alla tre?

I Sverige erbjuder vi religionsfrihet, och jag anser att religionsfriheten vad det gäller utövandemöjlighet är god i Sverige. Jag tycker däremot att jämställdhetsarbetet är mindre framgångsrikt – eftersatt i jämförelse.

Hur kön kan underordnas någonting är för mig en gåta. Alla jag känner föds med ett kön. Men ingen är född religiös.

För mig är det självklart att i en stat som kallar sig demokratisk ska jämställdhet ses som den viktigaste grundbulten – diskvalificeras 50 procent av befolkningen förlorar vi alla på det. Därför kan integrationsfrågan inte diskuteras utifrån först och främst religiös hänsyn. Den behöver diskuteras utifrån jämställdhet och religionsfrihet.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.