På samma sätt som vi ignorerar en fjärt eller överser en plötslig rap, måste vi kunna hantera synen av en naken kropp – även om den råkar tillhöra vår granne. Att göra propellern på balkongen är däremot inte okej, skriver Inge Gullander, ordförande Sveriges naturistförbund.

Apropå artikeln i Aftonbladet rörande en man som åtalades för att han var naken hemma hos sig själv, förväntas det att jag som naturist (naken), har en synpunkt på rätt eller fel.

Rimligtvis kan det inte vara mer fel att gå naken i sin lägenhet än det är att kika in i någon annans lägenhet. Problem uppstår när betraktaren tolkar synintrycket. Visst har man rätt att bli förnärmad – men endast om det var den naknes mening att förnärma.

På samma sätt som vi ignorerar en fjärt eller överser en plötslig rap, borde vi kunna hantera synen av en naken kropp. Exempelvis kan man diskret vrida lite på huvudet.

Om avsikten var att genera, så misslyckades vederbörande då med sitt elaka uppsåt och det kan vara lika gott åt densamme. Hämnden är ljuv. Var det inte avsikten att genera, är vederbörande givetvis tacksam över att inte vara påkommen ”med byxorna nere”, till skam och vanära.

Självklart rör jag mig i min lägenhet såväl klädd som oklädd. Jag kan föreställa mig att de allra flesta människor som känner trygghet i sin omgivning inte heller har något behov att skyla sig, åtminstone inte inför de närmaste, och kan utan minsta skam slinka från badrummet till garderoben utan en tråd på kroppen.

Riktigt sant var det inte. Tidigare kunde jag i min lägenhet vara klädd precis som det kom sig. Då bodde jag på fjärde våningen, visserligen med en granne som kunde se rakt in i lägenheten. Som regel var rullgardinen nerdragen, eftersom solen dödade min datorskärm, men någon gång emellanåt blev det ändå så, att hon ertappade mig. Å andra sidan hände det väl att jag råkade se mer av henne än vad som var avsett för mig – men inte började vi bråka om det.

Vi vände på våra huvuden och log lite i mjugg.

Men nu har jag hamnat på första våningen, till allmän beskådan. Som lök på laxen eller snarare salt i såret, mitt framför en lekplats. Det är klart att lika plötsligt som jag flyttade ner, lika plötsligt måste jag lära nytt maner. Gladast är min gamla rökrock som fått en renässans.

Inte för att jag tror att någon skulle fara illa av att se mig naken, de allra flesta skulle med glädje vända bort blicken. Men av respekt för mina medmänniskor tar jag som regel besväret med rökrocken. Det visar lite extra respekt för barnen och ungdomarna, eller kanske snarare deras föräldrar. Så länge rocken är på slipper de unga att undra och de gamla att förklara eller försvara eller förtala.

Även om nakenheten inte är en självskriven mänsklig rättighet, kan i vart fall inte klädedräkten vara en skyldighet. Hur mycket som skall döljas eller hur mycket som kan visas utan att förarga, är inte sällan en fråga om centimeter.

Vid ett besök i Florida för några år sedan blev jag informerad om att herrar i bar överkropp inne i Miami inte var acceptabelt. På stranden skulle damernas bikinibyxa bak vara minst 18 cm. Fast på den del av stranden som frekventerades av turister – där var det tydligen okej med string.

Jag är naturist och jag är naken, men inte alltid. Poängen med naturistlivet, till den del som hör nakenheten till, är att det helt enkelt blir enklast. Vi bygger vår samvaro på respekt för varandra – läs: äkta jämlikhet – vilket är en nödvändighet om livet skall levas utan segregering.

Vi vill inte dela in oss i kvinnor, män, ungdomar och barn. Vi skall vara kvinnor, män, flickor och pojkar och vi skall leva sida vid sida som människor. Ett uns integritet måste det finnas utrymme för förstås. Det borde vara självklart att hemma är hemma och då skall jag ha största möjliga frihet att leva och göra precis som det faller mig in. Borta har jag att nogsamt följa ”klädkoden”.

Därmed inte sagt att det är i sin ordning att göra propellern på balkongen och därmed sagt att det inte är okej att shoppa loss på varuhuset iklädd bikini.

Nån ordning får det vara.