Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Att vara våldtäktsoffer är inte en livslång identitet”

VÅLDTÄKT · ”Våldtäkt är allvarligt, men de drabbade hjälps inte av att deras situation beskrivs som nattsvart och hopplös.”

Alexander Alvina Chamberland
Skribent, performanceartist och genusvetare
Anna Svensson
Skribent

Med tanke på den roll sexuella övergrepp spelar i vår kultur är det lätt att förstå den som drabbas av panik när en älskad vän, en partner, ett barn eller en bekant drabbas. Men ett övergrepp behöver inte förstöra livet för den som utsatts.

Vilken roll spelar sexuella övergrepp i vår kultur? Våldtäkt är till exempel ett flitigt använt verktyg inom inom film och tv-serier för att visa att en skurk är riktigt ond. Eller för att förklara varför en karaktär begår brott och är förstörd så där i största allmänhet.

Ett exempel är Cassidy Casablancas i tv-serien Veronica Mars, som utsätts för våld och sexuella övergrepp som barn och på grund av detta sedan själv våldtar, dödar flera människor och till slut begår självmord.

Många anser att våldtäkt är det värsta som kan hända, kanske till och med värre än döden. Detta avspeglas i såväl popkultur som våldtäktsdebatt.

I boken Våldtäkt och Romantik skriver till exempel Katrine Kielos att våldtäkt får jaget att ruttna. I ”Allt som är ditt” sjunger Annika Norlin om en ung tjej som blir våldtagen av en kille på vägen hem, på natten. Bilden Norlin sedan tecknar är den av det klassiska våldtäktsoffret som klandrar sig själv och tillbringar sitt liv gråtandes genom sömnlösa nätter, klamrande efter allt som är konstant.

Norlin själv antar rollen som de svagas försvarare som med bössan i hand ska ta tillbaka vad som en gång tillhörde våldtäktsoffret.

Låttexten prickar in flera klichéer i mainstreamberättelsen om vad en våldtäkt är: en heterosexuell överfallsvåldtäkt som förstör livet för den våldtagna.

I den alldagliga verkligheten är ju de flesta våldtäkter begångna av till exempel en vän, en släkting eller en kollega. Den vardagliga våldtäkten är inte den som besjungs av Annika Norlin. Våldtäkt är allvarligt, men det är knappast till nytta för drabbade att deras situation beskrivs som hopplös.

Det är intressant att övergrepp som rör just sexualiteten anses förstöra offrens liv, till skillnad från misshandel, hatbrott och rån, som också kan beskrivas som hemska och traumatiserande.

Bakom detta ligger en patriarkal syn på sexualitet, där sexualiteten är helig och skör, och det feminina värdet sitter mellan benen. I en sådan tankemodell konstrueras våldtäkt som en slags själslig död.

Den här synen på sexuell renhet och våldtäkt får fler konsekvenser än vad vi redan diskuterat. Bland annat förväntas den som utsatts bete sig ”rätt” och gå runt och lida som ett sant våldtäktsoffer. Den vars beteende inte passar in i mallen, som kanske fortsätter njuta av sex, eller vägrar skämmas, blir ofta beskylld för att hitta på.

En annan konsekvens är att de som redan fått slampstämpel inte anses våldtäktsbara – de anses ha förtjänat eller kanske bett om att bli våldtagna.

Feministiska aktivister i USA, och till viss del i Sverige, använder begreppet våldtäktsöverlevare, som en motvikt till begreppet våldtäktsoffer. Genom överlevarbegreppet lyfts möjligheterna att läka och nå upprättelse. Vissa tolkar överlevarbegreppet som ett krav att ta av sig offerkoftan och gå vidare.

Begreppet är dock tänkt att lämna utrymme för den som våldtagits att kunna må dåligt och skrika och gråta över det som hänt, men med fokus på nuet, och att övergreppet faktiskt inte längre pågår. Det är inget fel eller skamligt i att känna sig som ett offer, det är antagligen en nödvändig del i läkningsprocessen. För en del finns styrka att hämta i offerpositionen.

I en text om våldtäktsmyter på rodeo.net skrev Lisa Magnusson nyligen att överlevarbegreppet upprätthåller bilden av våldtäkten som ett brutalt överfall där offrets sexuella renhet förbrukas. Snarare är det nog så att när begreppen ”offer” eller ”överlevare” används som fasta identiteter riskerar de att bidra till bilden av våldtäkt som något som petar på människans innersta kärna.

Det bästa vore ju om våldtäkt och sexuella övergrepp i fortsättningen hanterades som traumatiska erfarenheter och ”offer” och ”överlevare” inte behandlades som livslånga identiteter.

Vi som skrivit den här artikeln har mått bättre av att kunna se oss själva i spegeln och säga “jag är en överlevare” under en tid när vi arbetat hårt med att bearbeta sexuella övergrepp. Men vi vill inte att det ska förväntas att vi ska göra det varje dag under resten av livet.

Det finns många sätt för närstående att ge stöd till våldtagna. Det kan handla om att lyssna, våga se sorgen och framförallt känna av situationen. Att fråga vad den drabbade behöver istället för att anta vad som saknas, och försöka förstå i stället för att komma med egna förutfattade meningar om vad övergreppet får för konsekvenser för personens liv.

Med rätt hjälp och stöd kan också den som utsatts för ett sexuellt övergrepp leva ett gott liv.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.