Det är bra att ADHD uppmärksammas, det är också bra att positiva aspekter av ADHD lyfts. Men omgivningens betydelse för att styrkorna ska få blomma behöver också lyftas. Annars riskerar man ge en skev och förenklad bild av hur det är att leva med diagnosen, och förminska svårigheterna som många lever med.
Den bild vi har är att många kämpar med konsekvenserna av sin ADHD. För dem är ADHD ingen superkraft, det är en funktionsnedsättning som orsakar stort lidande och låg självkänsla. Den är orsaken till ständiga missförstånd, spruckna relationer och att räkningar och andra papper samlas på hög.
För dem är vardagen och vardagsbestyren en daglig kamp liksom omgivningens fördömanden när man inte klarar av tillsynes ”enkla saker”.
Att inte tillräckligt framhålla svårigheter man kan ha på grund av funktionsnedsättningen och konsekvenser som kan följa, riskerar också att leda till ett ifrågasättande om de här personerna verkligen behöver extra stöd och hjälp.
Och inget kan vara mer fel. Det finns många studier som visar att ADHD och exempelvis autism får stora konsekvenser för hälsan, möjligheten att få och behålla ett arbete, relationerna till andra och försörjningsförmågan.
I juni publicerade Socialstyrelsen en rapport där det framgår att personer med ADHD löper ökad risk för tidig död, suicid, psykiatrisk samsjuklighet men också att det finns ett samband mellan ADHD och ett flertal somatiska sjukdomar.
Personer med ADHD löper högre risk att utsättas för sexuella och andra övergrepp och att inte klara studier. Bara 40 procent av männen och 36 procent av kvinnorna, av de som ingick i fallstudien, hade ett arbete, 24 respektive 29 procent hade sjuk- eller aktivitetsersättning och en stor andel ekonomiskt bistånd.
Om ADHD är en superkraft, så får i alla fall inte alla med ADHD del av den.
Däremot vet vi att det finns en oerhört stor potential hos personer med ADHD, autism och andra närliggande tillstånd. Vårt samhälle behöver bli bättre på att ta vara på allas resurser.
ADHD förknippas ofta med ett annat sätt att tänka, kreativitet, förmåga att hyperfokusera och arbeta hårt när man gör något man är intresserad av, oräddhet och förmåga att våga chansa. Det är styrkor som är värdefulla i arbetslivet och i hela samhället.
Men för att dessa ska få utlopp och tas tillvara, behöver omgivningen vara gynnsam för individen. Det är först då möjligheten att få bli sitt bästa jag uppstår.
Men så är det långt ifrån alltid. Istället tvingas många kämpa för att få hjälp och förståelse; i skolan, i arbetslivet och för att få del av olika samhällsstöd. Och brister i omgivningens bemötande och förmåga att ge adekvat stöd resulterar alltför ofta i utmattning, sjukskrivning och annan psykisk ohälsa.
Detta är allvarligt. Vi behöver politiska beslut som ser till att vårdköerna kortas och att skolan utvecklas så att den fungerar även för elever med ADHD och andra närliggande diagnoser.
Vi behöver fler fackliga organisationer som aktivt arbetar för en ökad inkludering på våra arbetsplatser liksom nyfikna arbetsgivare som öppnar upp sina arbetsplatser och ser till att kunskap om ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar finns.
Men vi behöver också höra om människor som lyckas, trots eller tack vare sin ADHD. Dessa diagnoser är vanliga och berör hela vårt samhälle. Alla känner vi någon som har ADHD, diagnosticerad eller inte. Och allas vårt bemötande har betydelse.
