Svenska män strider tillsammans med utländska terroriströrelser. En av dem har erkänt terrorbrott i amerikansk domstol, och får idag sitt straff – här hemma hade han i bästa fall blivit kallad till frivilligt samtal hos Säpo. Svensken som döms idag är långt ifrån ensam. Det är hög tid att kriminalisera deltagande i träningsläger och medlemskap i terrororganisationer, skriver Per Gudmundson.
I dag meddelar domaren P Kevin Castel i New York vilket straff som kommer att utdelas till den man från Sverige som i juni i år erkände terroristbrott. Mannen, vars födelseland uppges vara antingen Eritrea eller Etiopien, var bosatt i Sverige och hade rest härifrån i syfte att ta sig till Somalia för att ta värvning hos terroriströrelsen al-Shabaab – som är al-Qaidas somaliska gren.
Mannen greps i Nigeria i november 2009. Han har erkänt två brottsliga gärningar: dels stöd till och dels försök till att delta i militär träning hos en terroristorganisation. Maximalt kan påföljden bli tio års fängelse.
Den svenske man som döms i dag är långt ifrån ensam. Säkerhetspolisen uppskattar att ”ungefär ett fyrtiotal personer de senaste fem åren” har rest från Sverige till olika konfliktzoner för att träna med eller strida för olika jihadiska grupper (SVT Agenda 25/3). Huvudsakligen har de rest till Somalia eller till gränslandet mellan Afghanistan och Pakistan.
På senare tid har även den så kallade arabiska våren lockat till sig män från Sverige. Uppgifterna har hittills varit knapphändiga, men säkerhetspolisen uppger att ”ett fåtal” har rest till Syrien (SR Ekot 16/10).
Nyhetsjournalisterna är tyvärr tämligen ointresserade av att beskriva dessa resenärer. De senaste exemplen har över huvud taget inte nämnts i svensk press.
Från fronten i Syrien sprids sedan en vecka fotografier och meddelanden bland en begränsad men hängiven krets av islamistiska extremister i Sverige. Uppståndelsen rör två svenska män som uppges befinna sig i Damaskus. Bilderna visar vapenlager, militär träning, dödade motståndare och fallna ”martyrer”, alltså medkämpar till svenskarna.
Den ena av dem har ett täcknamn som antyder att han härstammar från Filippinerna. Bakom pseudonymen döljer sig en man i 35-årsåldern – tidigare bosatt i Göteborgsområdet och aktiv inom kampsport. Han uppger sig vara utbildad vid det islamiska universitetet i Medina och behärska arabiska, engelska, svenska och tagalog. Han anger också att han har tränats hos den sydostasiatiska terroriströrelsen Lashkar-e-Taiba under våren 2001. På fotografierna går han helt klädd i svart, med täckt ansikte, bärande en automatkarbin. Hans pannband bär den islamiska trosbekännelsen.
Den andre kallar sig ”Mujaheeden Fi Ash Sham”. Det är en man som anger al-Qaida-ideologen Anwar Al-Awlaki som förebild, och som nedtecknar teologiska resonemang utifrån de heliga skrifterna som förklaring till varför det är en religiös plikt att dra ut i jihad. Vem som döljer sig bakom pseudonymen går inte att utläsa. På fotografierna är hans ansikte insvept i en palestinasjal – även här med ett pannband med den islamiska trosbekännelsen – och han avbildas skjutklar med sin AK-47.
Uppgifterna är naturligtvis svåra att bekräfta. Men tar vi männen på orden utifrån vad de meddelar i sociala medier kan vi konstatera att män ifrån Sverige deltar i strid, i detta nu, tillsammans med utländska terroriströrelser. Den 28 oktober skrev en av dem att ”vi ska på operation ikväll, gör duaa [be en bön, redaktionens anmärkning] att Allah ska ge oss seger o skydda oss”.
I Sverige saknas det juridiska medel att hindra unga män från att resa till konfliktzoner och ansluta sig till terroristorganisationer. Det mest kraftfulla verktyget säkerhetspolisen har att tillgå är frivilliga samtal, med vilka man muntligen försöker övertyga jihadisterna att det är bäst att stanna hemma.
Det är inte kriminaliserat att vara medlem i en terroristorganisation, och det är inte olagligt att delta i träningsläger. I svensk rätt anses det knappt ens graverande att ha deltagit i vapenträning hos en terroristorganisation. I mars förra året friade hovrätten för västra Sverige två män som stod åtalade för stämpling till terroristbrott, trots att rätten kunde konstatera att männen hade tränat med al-Shabaab.
Men varför ska man bry sig, kanske någon undrar? Svenska frivilliga har väl i alla tider dragit ut i fält; i Finland, i Spanien eller i franska Främlingslegionen?
● En första anledning är förstås att terroriströrelserna bedriver en fullkomligt hänsynslös krigföring, ofta mot civila mål, och i strid mot alla de krigets lagar som reglerar framfarten hos legitima stridande parter. Det borde vara självklart för Sverige att göra allt för att förhindra civila blodbad även i utlandet.
● En andra orsak till oro är att jihadistveteranerna utgör ett säkerhetshot även i Sverige. Som bekant anser dessa extrema islamister att även Sverige är ett legitimt mål, bland annat med hänvisning till vår truppnärvaro i Afghanistan eller den tryck- och yttrandefrihet som gör det lagligt att driva gäck med profeten Muhammed. De resenärer till konfliktzoner som överlever och återvänder till Sverige får hög status bland yngre likasinnade, vilket leder till nyrekrytering och fler potentiella terrorister även i Sverige.
Med rätta anser säkerhetspolisen att återvändande jidahistveteraner tillhör de största terroristhoten på hemmaplan. Av de fyra män från Sverige som tidigare i år dömdes till långa fängelsestraff i Köpenhamn för att ha försökt iscensätta en massaker på Jyllands-Postens redaktion, hade tre rest i olika konfliktzoner.
Sverige borde, precis som många andra västländer, kriminalisera deltagande i träningsläger och medlemskap i terroristorganisationer.
Den man från Sverige som idag får sitt straff i New York för brott han också erkänt, hade aldrig kunnat fängslas i Sverige. Här hade han i bästa fall kallats till ett frivilligt samtal med Säpo.