Den blomstertid nu kommer… med ångest, skrev jag någon gång inför årets skolavslutning.

Nu har det gått fem veckor på årets sommarlov och ångesten är högst påtaglig, inte bara för eleverna utan också för alla oss som är runt dem och omöjligt kan släppa dem.

Redan efter förra årets sommarlov märktes en tydlig skillnad i hur mina elever mådde och under året som gått sedan dess har det bara blivit värre och värre.

Just nu haglar tredje avslag och kallelser till återvändarsamtal, samtidigt som det haglar bomber över landet det är tänkt att de ska skickas till.

Förtvivlade, panikslagna ungdomar stirrar framför sig med tom blick och frågar vad de har gjort för fel? Varför vill ingen ha dem? Varför är de inte välkomna någonstans?

Varför är det ingen som tror på dem, trots att deras kroppar är fulla av ärr och deras ögon fulla av den typ av panisk ångest som inte ens den bästa skådespelare skulle kunna fejka?

Det är ren och skär dödsångest.

Sverigedemokrater skickar meddelanden till dem på Facebook och säger åt dem att ”åka hem”, att de bara är våldtäktsmän och banditer.

Samhället i stort orkar inte bry sig, stoppar huvudet i sanden och låtsas som att allt är som det ska.

De nätter de faktiskt kan sova har nya mardrömmar lagts till de som de redan hade. Nu jagas de inte bara av sina värsta minnen utan också av gränspoliser. Svensk gränspolis.

Jag själv drömmer också mardrömmar på nätterna där jag står i ett rum fullt av folk och skriker mig hes, vilt viftandes med armarna. Jag går till och med upp på en scen, fram till en mikrofon och ropar ut, men inga ljud kommer.

Ingen hör, ingen ser, ingen reagerar.

Jag har de senaste veckorna rest runt och träffat många människor som mig själv, som på olika sätt är engagerade för ensamkommande ungdomar och jag har kunnat konstatera en sak.

De är dödströtta.

Det är lärare, familjehem, gode män, kuratorer, politiker, psykologer och andra och varenda en av dem är dödstrött. Det är människor som fångar upp självmordsbenägna ungdomar som inte får hjälp någonstans, de ger av sin egen tid, öppnar sina hem, ägnar nätter och helger åt att skriva verkställighetshinder när gode män och advokater inte längre får betalt och släpper fallen.

Det är svenskar som vaknar gråtandes och säger ”Det här är inte mitt land”.

Jag frågar mig vad det är för ett land vi vill ha? Vad är det för ett land ni politiker vill ha? Kan ni sova på nätterna när ni jagar och skickar ut kloka, drivna ungdomar som inte gjort något fel och riskerar döden dit de skickas?

Har vi råd att bli av med ungdomar som på eget initiativ reser runt och arbetar dag och natt för att hjälpa andra ungdomar att integreras i Sverige?

Har vi råd att ta hand om alla svenskar som snart rasar ihop? Vad är det ni försöker uppnå?