Nyligen kom vår sexåring hem med en Bamse-tidning från förskolan.

Det var ett specialnummer om hälsa gjort på uppdrag av Västra Götalandsregionens folkhälsokommitté.

Den började så här: ”Hej! Den här tidningen är bra att använda när du och någon vuxen pratar om hälsa. Bamse och hans vänner hjälper oss att berätta om vad man kan göra för att må bra.”

Alltså satte vi oss för att läsa. Det var som ofta i Bamses värld lite präktigt, tillrättalagt och förnumstigt.

Nu skulle barnen lära sig hur viktigt det är att röra sig, äta bra och inte sitta för mycket vid skärmen.

Gott så. Dottern gillade tidningen och ingen kan väl ha något mot att barn rör på sig.

Visst, det hela var lite propagandistiskt och jag kunde inte låta bli att tänka på den gamla östtyska seriefiguren Manne Murmelauge som användes för att indoktrinera barn i öst.

Bamses ”Må bra-tidning” var lika plakataktig och full av pekpinnar som vilken propagandaskrift som helst. Det var lite skrattretande.

Men så läste vi tidningen en gång till och det som nyss varit lite fånigt och överdrivet framstod plötsligt som obehagligt.

Vad var det egentligen för budskap som fanns mellan raderna? Vad avslöjade tidningen om vår tid?

För att en berättelse ska bli bra behöver den kontraster.

I Bamse-tidningen fanns en person som tydligt avvek från de andra. Det var Burres pappa. Han satt nedsjunken i fåtöljen framför teven.

Han var orakad, slapp, tjock och till och med tatuerad. Medan alla andra var välklädda gick han i vitt linne. När hans teve gick sönder fick han panik.

Och jag tänkte: Varför ska barnen matas med en så fördomsfull bild? Burres pappa var en uppenbar nidbild av det som hånfullt brukar kallas ”white trash”. 

Jag tror att den här historien säger något väsentligt om vår samtid. Den berättar en enda sak, att hälsa har blivit moral.

Vi lever i en tid som är besatt av den perfekta kroppen. Genom att omforma våra utseenden enligt rådande normer visar vi vilka vi är.

Bamse-tidningen signalerade tydligt att det finns bra och dåliga kroppar – och att det är vi själva som väljer var vi ska höra hemma.

Att vara smal, vältränad och frisk är i dag ett tecken på vår förmåga som människor.

Och tvärtom, den som är överviktig, otränad eller på något annat sätt nedsatt i sin funktion signalerar också att han eller hon inte förmår leva upp till tidens krav. Den som visar upp en ”perfekt” kropp och en ”perfekt” hälsa blir betraktad som intelligent, framgångsrik och allmänt sympatisk, medan den som inte lever upp till samtidens normer framstår som ointelligent, oförmögen och i värsta fall osympatisk.

Den som avviker har svårt att göra sig gällande.

Ta bara arbetslivet som exempel. Det är ett välkänt faktum att arbetsgivare systematiskt, om än inte medvetet, väljer bort personer med funktionshinder, personer som är överviktiga och personer med en sjukdomshistoria, men det är kanske inte lika känt att utseende och livsstil också har stor betydelse för möjligheten att bli anställd.

Men vi väljer inte våra kroppar. Vår fysik är inte en produkt av våra högst personliga ställningstaganden. Våra kroppar är en produkt av arv, miljö och samhälle.

Det finns en tydlig klassaspekt. Den som är rik och trygg mår bättre.

Därför är det bedrövande att så många politiker nu bidrar till att göra moral av våra kroppar. Bamse-tidningen är bara ett litet men talande exempel. Det finns så klart många fler.

Moderaternas arbetslinje har i åratal skickat en tydlig signal: De slappa och trötta måste uppfostras med piskan. Och den fettskatt som debatterats de senaste dagarna bär på ett liknande budskap.

De medborgare som inte klarar av att ta hand om sig själva måste hjälpas på traven. De omoraliska, de som likt Burres pappa sjunker ner i fåtöljen, måste skärpa sig.

Allt detta signalerar en enda lögn: Alla kan välja hur de ska må och hur de ska se ut.