Tillbaka i Spanien. Mitt nya hemland sedan femton år. Jag lämnade Sverige igår kväll och började dagen på en hotellterrass, solade och badade.

Sedan gick jag och några vänner och åt lunch tillsammans med andra vänner från Sverige – som för tillfället är i Barcelona på besök.

Vi gick vidare och väntade in ytterligare vänner till mina vänner. Vi rörde oss sakta mot min lägenhet som ligger i Raval – inte långt ifrån turiststråket La Rambla.

På Calle ferran behövde jag gå på toaletten. Vi slank in på Café Schilling, ett ställe några få meter från Liceu på Rambla där det fruktansvärda händer:

En skåpbil dundrar fram i full fart i folkvimlet på turiststråket La Rambla. En över 500 meter lång färd och som nu hitintills kostat 13 människor livet och skadat ytterligare 100 personer.

Men om detta visste vi ännu inget.

Några minuter senare börjar mobilen pipa och vi ser folk springa utanför.

Personalen, som är vänner till oss tar ner persiennerna, likaså gör andra ställen bredvid. För oss är det svårt att ta in vad som hänt när vi hör om det.

Våra mobiler piper nonstop. Vi ringer våra familjer. Man vill ju inte tro att någon har dött i denna vår fina stad. Är några skadade?

Jag ger någon uppgifter på svenskar i Barcelona – till en om taggat mig efter att jag har skrivit att jag är nära.

Sedan går vi därifrån, försöker ta oss över Rambla för att ta oss hem till mig men varenda gata är avspärrad.

Vi är ganska lugna, för vi fattar inte riktigt.

Till slut sätter vi oss på ett ställe och tittar på nyheterna.

Jag får höra av andra bekanta att allt är stängt.

Allt vi vill är att få komma hem.

Under omständigheterna är alla lugna, men det kan också bero på att man inte riktigt förstår.

Precis som med de andra terrorattackerna runt om i Europa så kör vi samma race här:

Vi är inte rädda, vi kan inte tystas och hatet kommer aldrig att vinna över kärleken.