Ett av skolans stora problem är arbetsro och en av anledningarna som med jämna mellanrum debatteras är föräldrar som inte uppfostrar sina barn. Debattinläggen som går ut med sina längsta pekpinnar om uppfostran är lätta att hålla med.

Alla vill ha arbetsro i skolan. Alla vill att skolan ska lära ut. Men är det verkligen alltid dålig uppfostran vi ser och hur långt ska föräldrarnas roll sträcka sig? 

Alla dåliga beteenden beror inte på dålig uppfostran bara för att det är barn som uppvisar dem.

Själv var jag nära att krocka med en annan mamma när jag igår skulle hämta mitt barn i skolan. Jag såg inte vart jag gick. Plötsligt hade jag sett en ny lapp uppsatt.

Och liksom jag mycket väl vet att man ska se vart man går, så tror jag att de flesta barn vet att de inte ska springa i korridorerna, att de ska sitta still i klassrummet och inte prata med bänkkamraten bara för att de har något att säga.

Men barn gör inte alltid som deras föräldrar lärt dem.

Rebecca Weidmo Uvell försöker i sitt debattinlägg på SVT Opinion argumentera för varför föräldrarnas ska ta sitt uppfostringsansvar genom ett personligt exempel av morgontjat för att få barnen att klä på sig.

Jag kan inte låta bli att undra vad som händer när just dessa barn, som behövde tjugo minuters ”uppfostringstjat” för att klä på sig, väl kommer till skolan.

Antingen måste föräldern ha ett väldigt flexibelt arbetsschema som tillåter att man rycker ut varje gång barnen ska ta på ytterkläderna och hamnar i behov av lite uppfostran... eller så är det kanske så att andra vuxna trots allt tar över en hel del av den uppfostran som skolan enligt många inte ska syssla med.

Barn behöver stöd i att göra rätt var de än är, även om föräldrarna uppfostrar.

Och om det nu tar tjugo minuter att göra något sådant som dessa barn legat i hårdträning för, vad händer då med allt det i skolan som de inte övat på med samma intensiva uppfostran som påklädning?

Barn behöver nya färdigheter i nya situationer. Det är inte samma sak att exempelvis komma och sätta sig hemma vid middagsbordet som det är att gå in i klassrummet när Oscar bara måste berätta om sitt nya mobilspel. 

Det är dessutom sysslolösa elever som stör mest. Det visar Skolinspektionens klassrumsobservationer. Struktur och fasta rutiner ger skolor mer tid för att lära ut.

En lektionsplan på tavlan, skriftliga instruktionerna och aktivering är det som enligt forskningen skapar arbetsro.

Som tur är så är den svenska skolan fylld både med rutiner och vuxna med pedagogisk utbildning som i många fall gör att skolan lyckas bättre än föräldrarna med att få ut alla barnen på rast. Med kläder på. Pedagoger är bra på att lära ut både kunskap och färdigheter.

De barn som beter sig sämst, är i många fall de som uppfostrats mest. De flesta barn förlorar förmågan att göra som deras föräldrar lärt dem när de exempelvis blir arga.

För andra är det lika svårt att göra rätt även när de inte är arga, trots att just dessa barn kanske uppfostrats, tillrättavisats och tjatats på i långt fler timmar än någon annan i sin klass.

Barn föds med väldigt olika förutsättningar i livet. Professor Christopher Gillbergs forskning visar att vart tionde barn har svårt att stå emot impulser, att reglera sina känslor eller med annat som behövs för att kunna styra sig själv.

Detta är barn som i teorin mycket väl vet hur man gör rätt. I varje klass finns några stycken av dessa barn som av så många felaktigt bedöms som ouppfostrade. 

Jag tror att när både vi vuxna och barn gör rätt, så har det med uppfostran att göra. Vi har lärt oss säga tack och förlåt. Men när vi gör fel, så beror det på en rad olika saker. Uppfostran är bara en av pusselbitarna.

Barn gör även fel för att skolan är en långt mer komplex, kravfylld och spännande plats att vara på.