I Uppdrag granskning berättas om olagliga tvångsåtgärder och barn och ungdomar som vårdas för sin psykiska ohälsa tillsammans med vuxna som är dömda för grova brott.

Jag blir upprörd och ser framför mig de barn som jag själv mötte förra året när Barnombudsmannen lyssnade till hur 62 barn med erfarenhet av psykisk ohälsa upplevt samhällets stöd.

Vi beskrev samma missförhållanden som Uppdrag granskning – men även flera andra – i vår årsrapport ”Bryt tystnaden” som vi överlämnade till regeringen i mars.

Så här berättade Leah om hur det är att utsättas för bältning: ”Vissa [personal] är väl bättre för de kan sitta och prata med en. Det hjälper för man blir fortare lugn, men man får inte prata, ingenting. Det förstår inte jag, för när man sitter och pratar så lugnar man ner sig fortare men det får man absolut inte göra. För att det ska bli som ett straff. Det ska inte vara roligt att ligga här. Du får vara tyst, vi får inte prata med dig.”

Så här säger ett annat barn som vi har mött: ]…] ”bälte borde verkligen vara sista alternativet… jag tycker att de tar till det alldeles för ofta. Innan de ens försöker.”

Paola beskriver den vanmakt hon känner i situationen: [… ]”Jag känner ju det att när jag liksom brusar upp, det jag skulle behöva är ju en kram. Men i stället så bältar de mig, alltså det blir ju helt fel.”

I det regelverk som styr tvångsvården görs ingen skillnad mellan barn och vuxna. Barn får inte information om sina rättigheter. Vid missförhållanden saknar barnen i praktiken också möjlighet att slå larm till Inspektionen för vård och omsorg. Inspektionen talar inte heller direkt med barnen.

Vår rapport ”Bryt tystnaden” fick mycket uppmärksamhet och regeringen gav omedelbart IVO och Socialstyrelsen uppdrag som innebär att barn i tvångsvården ska få information och att tillsynen ska tala med barn och vara tillgänglig.

I slutet av augusti presenterade socialdepartementet förslag som innebär att lagen ska göra skillnad på hur tvångsåtgärder som fastspänning och avskiljning ska få användas på barn jämfört med vuxna. Tvång mot barn ska begränsas så mycket som möjligt.

Som barnombudsman välkomnar jag de förändringar som föreslås. Det är kraftfulla steg i rätt riktning. Men fler steg behöver tas:

• Det saknas fortfarande en grundlig analys av vilka tvångsåtgärder som överhuvudtaget bör få användas mot barn i psykiatrisk tvångsvård.
• Kravet på dokumentation och inrapportering av tvångsåtgärder måste förtydligas i lag. Rapporteringsskyldigheten måste kopplas till sanktioner.
• Vi vill se ett förbud mot att barn vårdas på vuxenpsykiatriska avdelningar. Detta är viktigt eftersom sju landsting saknar vårdplatser för slutenvård inom den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten.
• Vi vill också se ett förbud mot att barn och ungdomar som inte är dömda till rättspsykiatrisk vård kan tvångsvårdas i rättspsykiatrin.

Barnombudsmannen kommer att fortsätta bevaka rättigheterna för barn som tvångsvårdas.