Foto: Kallestad, Gorm

Bayan Nasih om kvinnlig könsstympning: ”Tänk om det gällde din dotter?”

Publicerad

DEBATTINLÄGG · ”Jag har ingen förståelse för att samhället och politikerna inte blir mer oroliga när så många vuxna etablerade personer i Sverige enligt färsk forskning erkänner att de är positiva till viss könsstympning, och att de vill att deras döttrar (om de har en) ska utsättas för det. Var finns ansvaret för dessa flickor?”, skriver Bayan Nasih.

Bayan Nasih
Socionom och sakkunnig om könsstympning

Sexuella övergrepp mot barn, könsstympning av flickor och barnäktenskap är bland de värsta tänkbara övergreppen och skadar de utsatta på riktigt.

Vi måste komma ihåg att dessa brott mot barn gör mer ont i oss om det finns en beröringspunkt och om vi kan sätta oss in i barnens verklighet.

Ju närmare brotten sker oss desto hårdare drabbas vi.

Terrordådet på Drottninggatan i Stockholm är ett exempel på hur hela samhället hamnade i chock och sorgen var enorm. Var och en av oss kände sig drabbad. Det var vår Drottninggatan och det kunde varit vem som helst av oss som miste livet eller blev skadad.

Det är en mänsklig och naturlig reaktion att vi känner mer med de som ligger oss nära. Vi har också ett moraliskt ansvar att agera mot avskyvärda övergrepp mot alla barn oavsett avståndet.

I samband med internationella kvinnodagen är det självklart att vi tänker att ingen flicka varken i Sverige eller i fjärran ska utsätts för brott eller könsstympas.

I Sverige har vi även ett juridiskt ansvar och skyldighet att skydda alla barn från övergrepp och lagföra gärningspersoner som bryter mot lagen. Det är min övertygelse att majoritetssamhället vill ha det så.

Å andra sidan är det väldigt komplicerat att få inblick i problematiken. Forskning och erfarenheter från praktiken går isär samtidigt som vi saknar barn och ungas röst.

Brist på samordning är ett problem för alla aktörer som möter barn i riskzonen samt flickor och kvinnor som redan är stympade.

En del av samhällets ansvar är att förse med kompetens på alla håll för att öka förmågan att se könsstympning och sedan agera utifrån den positionen.

Vi behöver se och förstå könsstympning som en hedersproblematik, vilket kräver en bred kunskap om det kollektivistiska klansystemet som styr individerna.

Det är svårt för barn och unga att dels komma till tals och dels (om de får möjlighet att komma till tals) att våga berätta och avslöja sina familjer, speciellt när flickorna är små.

Vi har statistik från 2015 som berättar om omfattningen av könsstympning då. Enligt Socialstyrelsen skulle 7000 flickor under 18 år ha varit utsatta för stympning innan de kom till Sverige. 19 000 flickor mellan 0-18 år skulle vara i riskzonen.

Statistiken gäller bara flickor som hade sitt ursprung eller en av föräldrarna i länder där stympning är vanligt förekommande och är över 50 procent enligt FN:s uppskattning.

Det är viktigt att påtala att alla typer av könsstympning och hedersnormer inte upphör bara för att människorna byter land. Flera länder i Europa och även Sverige bevittnar att flickor har tagits tillbaka till sina hemländer för att könsstympas.

Det finns färsk forskning från Uppsala universitet om attityden mot könsstympning som publicerades 2017.

Undersökningen omfattade 372 respondenter som bestod av vuxna somalier, män och kvinnor från Malmö och Göteborg. (166 av dem har bott i Sverige mer än fyra år och 206 av dem mindre än fyra år).

Resultatet har tolkats enligt forskarna att majoriteten är emot könsstympning och att attityden har ändrats i samband med migration.

Det är säkert så för en del men när vi kommer till könsstympning ska det vara NOLLTOLERANS mot alla typer av könsstympning.

Denna forskning bevisar tyvärr motsatsen: 23 procent av de som har bott i Sverige mer än fyra år (det vill säga 38 personer) säger att de vill att deras dotter ska prickas, alltså könsstympas enligt WHO:s definition1 och 2 procent (det vill säga 3 personer) går längre än så och föredrar att deras flickors underliv ska skäras bort.

Frågan är vem som bär ansvaret för dessa flickor.

Var finns vår moral?

Vilket språk används för att beskriva övergrepp mot barn?

Jag har ingen förståelse för att samhället och politikerna inte blir mer oroliga när så många vuxna etablerade personer i Sverige enligt ovan nämnd forskning erkänner att de är positiva till viss könsstympning och att de vill att deras döttrar (om de har en) ska utsättas för det.

Tänk om det istället var 41 svenska män och kvinnor som sa att de är positiva till att misshandla sina döttrar. Vad händer då?

Tillbaka till början: de här barnen är inte så långt ifrån oss. Vad är det som gör att vi inte blir mer upprörda?

Frågan borde inte minst ställas av de som har makt och kan göra skillnad.

Människor kan ändra sig och ändra sina attityder, men medan de gör det ska inget barn stympas.

Det är NOLLTOLERANS som gäller. Inget annat.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Könsstympning

Mer i ämnet