Fifty Shades of Grey har drabbat oss med full kraft.

Jennie Rehbinder skriver i sitt inlägg på SVT Opinion: ”Filmen '50 shades' är en dålig introduktion till BDSM”, en utmärkt reflektion kring hur Fifty Shades används av olika grupperingar för att ivrigt tala om vilka risker det finns i förhållande till filmens syfte och budskap.

Men även solen har sina fläckar. Rehbinder avslutar sitt inlägg med ”Vill du lära dig mer om verklighetstroget BDSM-sex, så är dock ”Fifty shades of Grey” en rätt dålig informationskälla. Läs hellre en instruktionsbok i ämnet eller gå en kurs.”

Delar av detta är helt korrekt, vill man lära sig mer om BDSM så bör man gå en kurs eller läsa en bok om ämnet. Helst tycker jag att man skall göra bägge delarna eftersom det finns många BDSM-utövare som har både erfarenhet och förmåga att lära ut.

Vad som däremot blir felaktigt är begreppet ”BDSM-sex”, en terminologi som inte är helt korrekt och inte så lyckad heller med tanke på det uppmärksammade fallet i Lund där det något luddiga begreppet ”dominanssex” användes i domslutet.

”BDSM-sex” och ”dominanssex” är inga termer som är etablerade inom den svenska BDSM-kulturen och en del, däribland jag, vänder sig direkt mot den här typen av språkbruk eftersom det ger en begränsad bild av vad BDSM kan handla om.

BDSM är ett paraplybegrepp som kan innefatta sexuella praktiker, men det är också lika troligt att BDSM-utövare inte ägnar sig åt sexuella praktiker i samband med sin BDSM-utlevnad.

Att referera till begreppet ”BDSM-sex” skapar en förvirring, där det per automatik förutsätts att BDSM alltid innehåller något som liknar penetrationssex eller genital beröring och så ser det inte alltid ut i verkligheten.

BDSM behöver heller inte innehålla pisk och smisk, vilket Jennie Rehbinder också refererar till, eftersom det finns BDSM-utövare som ägnar sig åt en utlevnad som inte innehåller dessa aktiviteter överhuvudtaget.

Rehbinder har helt rätt i att Fifty Shades är en dålig introduktion till BDSM, men det är det också när man förenklar begreppet BDSM till något som enbart verkar innehålla sex, pisk och smisk.

Det är direkt kontraproduktivt gentemot arbetet att få delar av BDSM-begreppet erkänt som en sexualitet istället för att se det som en luddig klump med sexuella praktiker.

Att BDSM ständigt uppfattas som sexuella praktiker är också något som gör att BDSM-utövare inte innefattas av den diskrimineringslagstiftning som skyddar HBTQ-personer.

Jag anser att det är hög tid att vi ändrar på detta och därför kan jag inte acceptera en svepande begreppsbildning som leder till en begränsad
uppfattning av vad BDSM egentligen handlar om.

Det är dags att etablera begreppen maktförskjutningsrelationer och samtycke som en naturlig och utökad del av diskussionerna kring BDSM-begreppet istället för att fokusera på pisk, smisk och BDSM-sex.

Den svenska BDSM-kulturen förhåller sig också kritiskt till Fifty Shades och många BDSM-utövare förfasas över faktumet att nu kommer vår, annars så tillslutna, värld att invaderas av okunniga vaniljmänniskor som inte har någon som helst aning om hur farligt BDSM kan vara om man inte vet hur man utövar BDSM på ”rätt” sätt.

Här har den svenska BDSM-kulturen fullständigt slagit knut på sig själva och man ägnar sig åt en felaktig problematisering som eldas på av en ogrundad rädsla över att inte få vara speciell och mystisk längre.

Detta leder enbart till att ansvaret för frågorna som cirkulerar kring begreppet BDSM faller mellan stolarna.

Frågan som den svenska BDSM-kulturen egentligen borde ställa sig är: ”Hur återtar vi vårt ägandeskap av begreppet BDSM och hur kan vi utbilda de människor som eventuellt blir intresserade av BDSM på grund av Fifty Shades?”.

Jag vägrar att låta ägandeskapet gå över till en värld som inte vet hur man skall hantera begreppet BDSM och jag accepterar inte en BDSM-kultur som klagar på omvärlden samtidigt som man saknar en uttalad förmåga att se kritiskt på sin egen avsaknad av agerande.

Det är dags att den svenska BDSM-kulturen inser att man måste ta sitt förbannade ansvar.