Sverige, jag älskar dig. Därför tycker jag att vi ska vara ärliga med varandra.

Vi har levt tillsammans i 30 år och det är dags att prata om vilka nya förväntningar vi har på varandra. När jag först kom till dig så var vi båda väldigt små.

Jag var 2 år och glad över att inte bli jagad av militärer och att mina föräldrar fick säga vad de tyckte utan att hamna i fängelse. Du var också en liten skitunge som jag och hade precis börjat välkomna såna som mig och mina föräldrar.

Dina nyhetskanaler, styrelserum och riksdagsstolar rymde inte ansikten som påminde om mitt och vi hade en lång väg att gå tillsammans.

Vi sket ner oss, grät för att vi inte fick som vi ville och hade sönder saker av misstag.

Jag förstod inte varför vi skulle fira julafton, äta stekt grisblod eller varför du fortsatte säga negerboll.

Du förstod inte varför jag slogs så mycket, pratade om att bli civilingenjör redan som 2-åring eller varför jag var så högljudd och viftade med armarna när jag pratade.

Vi gjorde många fel men ville ofta väl.

Sen blev vi tonåringar. Du skickade ut dina nynazister på gatorna för att slåss och jag hängde i kickersgäng med butterflies.

Vi träffades i mörka tunnlar, i skolans korridorer där lärarna tittade bort när vi kastade svordomar och kicksparkar mot varandra och på nätforum som Lunarstorm, Skunk, Aftonbladets chat och Helgon där vi dissade, hetsade och ballade ur på varandra.

Vi var arga, frustrerade, engagerade i olika organisationer och möttes några gånger per år för att ryka ihop. 1:a maj. 30:e november. Nationaldagen.

Du var arg för att du inte fick ha torshammare, skrika Ultima Thule-refränger och hissa svenska flaggan på nationaldagen.

Vi var arga för att du hade torshammare, skrek Ultima Thule-refränger och hissade svenska flaggan på nationaldagen.

Vi är äldre nu Sverige och jag älskar dig fortfarande. Vi har levt tillsammans i 30 år. Vi har varit barn tillsammans, vi har varit tonåringar tillsammans och nu har vi precis blivit vuxna tillsammans.

Vi har gått igenom en hel del och jag tycker det är dags att vi sätter oss ner och pratar om vilka nya förväntningar vi har på varandra.

Jag förväntar mig mer av dig nu. Och jag hoppas du förväntar dig mer av mig också.

Jag förväntar mig att vi kan gå vidare och ställa lite högre krav på varandra nu när vi har känt varandra så länge.

Jag förväntar mig att integration inte längre handlar om att jag ska bli som du eller du som jag utan att vi har ödmjukhet nog att lära av varandra.

Jag förväntar mig att du i stället för att sitta i fikarummet och snacka skit om mig hör av dig och pratar med mig istället för OM mig.

Jag förväntar mig att du bedömer mig utifrån vem jag är och inte utifrån min hårfärg, hur min svenska låter eller vilket land jag råkar vara född i.

Jag förväntar mig att du berättar för mig vad du förväntar dig av mig istället för att rösta på ett parti som inte vill ha mig här överhuvudtaget.

Jag säger det för att jag älskar dig. För att jag vill leva i 30 år till med dig.

Och att mina barn och deras barn ska hänga och leka med dina barn och deras barn.

Då har vi en anledning att fira nationaldagen tillsammans.

Annars är det bara en vanlig dag för mig.