BIG BROTHER De bestämmer allt åt en inne i Big Brother-huset och man känner sig som en labbråtta i ett experiment. Produktionen bestämde när vi fick mat, när det fanns varmvatten och när lamporna tänds och släcks. Ibland tände de mitt i natten. I slutet ville jag bara hem, jag ville ut. Pressen i huset ledde till att jag fick en panikattack, skriver Linda Thelenius, f. d. Rosing.
När jag läste nyheten om att en deltagare i årets Big Brother hamnat i ett psykosliknande tillstånd mindes jag mina egna erfarenheter från Big Brother-huset. Jag var inne i huset 89 dagar och efter halva tiden fick jag en panikångestattack. Det tryckte i bröstet och jag sa att jag behöver hjälp, jag behöver någon att prata med. Då fick jag gå till båset och prata med en psykolog genom en mick. Han försökte få mig att andas lugnt och till slut gick det över. Men jag fick inte träffa psykologen.
De bestämmer allt åt en inne i huset och man känner sig som en labbråtta i ett experiment. Produktionen bestämde när vi fick mat, när det fanns varmvatten och när lamporna tänds och släcks. Lamporna är jättestarka, eftersom de är anpassade för kamerorna. I början gick man och kisade och det kändes varmt, som att vara inne i en kompakt låda. Och när man skulle sova kunde man ibland lägga en handduk eller tröja för ansiktet eftersom de inte hade släckt. Man ville att tiden skulle gå så en del sov hela tiden och då tände de för att de tyckte att nu ska ni inte sova mer. Ibland tände de mitt i natten, som ett experiment. Och musiken kunde man inte heller bestämma när de satte på eller stängde av.
Dagarna inne i huset går väldigt långsamt men samtidigt också fort. Det finns dagar då man inte gör ett skit. Då är det tråkigt och man är rastlös. Man får inte ens prata om vad som helst, till exempel får man inte prata om tredje person, man får inte viska eller skriva. De bestämmer vad man ska prata om. Och man fick anstränga sig för att inte göra fel, då kunde man tvingas lämna huset. När man bröt mot reglerna sa de åt oss via högtalarna.
Överallt i huset fanns stora kameror, såna som bärs på axeln. Om man tittade bakom glasväggarna såg man kamerorna åka där bakom glaset. Det var många kameror. Jag kopplade bort dem ganska fort men ibland tänkte man på dem. Du blir filmad dygnet runt. Om du var på toa såg produktionsteamet när du gjorde dina behov där. När man skulle duscha visste man att kamerorna filmade.
Innan jag själv var med i Big Brother tittade jag på programmet och tänkte att det här programmet vill jag vara med i. Man behöver inte prestera som i Robinsson och därför trodde jag att det var enkelt, men det är mycket jobbigare än man tror. Det är tungt psykiskt. Ibland får man inte mens, ibland har man mens hela tiden. Det var som ett experiment. I slutet ville jag bara hem, jag ville ut. Men när jag kom ut från huset fortsatte det. Det kändes som att det var så mörkt jämfört med lamporna i huset. När jag kom in i min lägenhet kändes det som att golven gungade.
Innan programmet började fick man träffa psykologer. De sa att man blir lätt påverkad av alkohol inne i huset och det stämde. Man var mer lättpåverkad på grund av stressen, och det räckte med att dricka tre öl var för att bli fulla. Psykologerna sa åt oss att ta det lugnt med alkoholen, inte tänka på kamerorna och ha skitkul. Det är lätt att vara efterklok, men jag tycker att innan man går in i huset måste man checkas mer på djupet, vara lite hårdare i gallringen.
Det kan vara så att psykosen som medierna rapporterar om faktiskt triggades igång av pressen i huset. Man måste vara väsligt starkt psykiskt för att klara av att leva i huset. Jag har Big Brother att tacka för mycket men jag skulle inte gjort om det. Det har skadat mer än vad det gjort nytta. Jag hade barn och har fått för mycket skit för det jag gjorde och jag lever ständigt med det. Big Brother förföljer mig än idag med bilder och videoklipp från den tiden.