Vad är en cykelexpert, undrar jag då jag läser cykelexperten Krister Isakssons debattartikel på SVT Opinion. Kan det vara någon som är extra framstående på att laga punktering, justera växelvajrar eller lägga på en avhoppad kedja? Nä, det tycks vara någon som dissar bilar.

Själv är jag inte expert utan blott en frekvent och hängiven cyklist. Som sådan häpnar jag över cykelexpertens missnöje med bilar. För jag är inte bara cyklist, jag är också bilist.

När jag sveper förbi Stockholms bilköer på min svarta Crescent, genar över en trottoar och bränner ett rödljus, brukar jag tacksamt tänka: vilket privilegium att jag så sällan behöver ta bilen i stan! Inga köer, inga parkeringsbekymmer och ett flexibelt förhållande till trafikreglerna. 

Någon avundsjuka mot bilisterna känner jag inte. Det är den mest förföljda, trakasserade och pungslagna trafikantkategori som finns.

Trängselskatter, p-avgifter, bensinskatter,  p-böter, bilskatt, terrorstyrkor av lapplisor och en obebriplig hastighetsbegränsing till 80 kilometer i timmen på den fyrfiliga motorvägen mot Arlanda.

Men Isaksson är avundsjuk. Propagandastiskt beskriver han bilen som en maskin som avtvingat landets stadsplanerare all plats på bekostnad av bostäder, parker, cyklister, flanörer och människors hälsa. Sätt människan i fokus, inte maskinen, utropar han.

Som om bilen inte vore relaterad till mänskliga behov och önskemål! Som om stadsplanerare verkar i ett vakum bortom demokratiska beslutprocesser.

Som om medborgarnas prioriteringar och behov i egenskap av bilister, cyklister, fotgängare, kollektivresenärer, parkflanörer och boende aldrig tillåtits påverka stadsplanebesluten.

Var hade bostäder funnits idag, var hade parker grönskat om inte landets diktatoriska stadsplanerare bara promoverat asfalt och maskiner? Vilka gator är det cykelexperten vill göra om till parker och bostäder?

Vill han lägga till en ny husrad på Strandvägen, vill han placera en park i mitten av Sveavägen, vill han ha ett nytt hus istället för svampen på Stureplan?

För att inte framstå som en alltigenom bakåtsträvande tvärvigg fastslår cykelexperten generöst att ”självklart har bilen en given plats i samhället även i framtiden, men användandet måste isoleras till rätt situationer”.

Man frågar sig: vem ska avgöra vad som är rätt situation? Ett råd av cykelexperter måhända, dit bilägare kan sända sin ansökan för godkännande varje gång hen tänker sig att nyttja bilen?

Låter som en variant av sovjetrysk planekonomi.

Problemet med Isakssons visioner är att han utgår från att människor i allt sitt görande besjälas av en strävan efter effektivitet snabbhet och rationalitet. I det perspektivet framstår det möjligen som slöseri att låta bilar köra och parkera på en del av städernas mark.

I själva verket spelar bilen multipla roller i människornas liv. Den är inte bara ett effektivt och bekvämt transportmedel, den är också frihet och oberoende, löftet om att när som helst kunna sätta sig bakom ratten och köra vart som helst i världen.

Och det är cykeln också, fast med lite mindre räckvidd och lastkapacitet.