Köerna ringlar sig långa till vallokalerna. Det är en historisk dag.
Över en tredjedel av väljarna är unga och många önskar ett nytt Zimbabwe.
Befolkningen är bättre utbildad än många grannländers och andelen HIV-smittade har nästan halverats. Förhoppningarna är enorma för ett folk som länge levt under ett styre baserat på förtryck och fattigdom i det Zimbabwe som av omvärlden ofta blivit sinnebilden av ekonomiskt kaos och politiskt våld.
Förväntningarna är stora på att den förändring ska komma som på allvar öppnar Zimbabwe för såväl omvärldens företagsinvesteringar som strategiskt bistånd.
I dag sker det friaste valet – hittills – i landets historia. För första gången på nästan fyra decennier – finns inte den genom en militärkupp avsatte diktatorn Robert Mugabe – med som kandidat.
För första gången finns det internationella valobservatörer på plats, dock inte alls i den omfattning som hade behövts utifrån vad situationen kräver. För första gången har oppositionspartiet MDC och oberoende kandidater kunnat kampanja i hela landet.
Förr fanns det så kallade ”no-go-zones” där Mugabes anhängare med våld körde bort MDC. För första gången har valrörelsen hittills fram till valdagen inte präglats av det massiva våld från regeringspartiet ZANU PF som vi såg vid exempelvis valet 2008 med tortyr, mord och misshandel av oppositionspartiets DC:s företrädare. Under valrörelsen 2018 har det funnits inslag av våld både mellan och inom olika partier och fraktioner, men i mindre omfattning.
Jag följde själv valrörelserna på plats då i de två största städerna huvudstaden Harare och Bulawayo och trots det massiva våldet vann oppositionen då under den nu avlidne Morgan Tsvangirai den första valomgången. Hopp och skräck blandades med varandra.
Men farhågorna och förtvivlan finns likväl i dag att folket ännu en gång ska berövas sin mänskliga rättighet att fullt ut få rösta i ett fritt, demokratiskt och rättvist val.
Demokratiaktivister, både internationella och zimbabwiska, har varnat för att vallängderna ska vara svåra att kontrollera och jämföra, så att det inte finns dubbleringar av väljare i systemet exempelvis vad gäller fingeravtryck. Detsamma gäller valsedlarna och bristen på insyn kring hur dessa producerats.
Ju närmare valdagen har kommit har närvaron av militären ökat markant i byarna på landsbygden, vilket skapat en oro då militären historiskt alltid varit maktens medel att genom hot och påtryckningar påverka människor.
Lärare och elever har upplevt att de under valrörelsen tvingats att deltaga på den av militären tillsatte presidentens Emmerson Mnangagwas valmöten. Detta har dock blivit domstolsärenden. Enligt landets konstitution ska också statligt ägd media, som exempelvis landets enda Tv-station med stort inflytande Zimbabwe Broadcasting Corporation, vara oberoende och spegla mångfald vad gäller politiska partier. Så har inte direkt varit fallet. Och till sist diasporans, utlandsboende zimbabwiers, möjlighet att rösta.
Enligt landets konstitution ska det vara möjligt för dessa att rösta, men svårigheter kring att registrera sig har gjort det nästan omöjligt. Detta är en stor maktfaktor som kan påverka utfallet.
Miljoner zimbabwier som önskat förändring har lämnat landet de senaste åren på grund av fattigdom, förföljelse och förtryck. De allra flesta bor i Sydafrika, men också tusentals finns i Europa, Australien och USA.
Deras demokratiska röst förblir ohörd.
Efter många år av först apartheid och sedan nästan 40 år av Mugabes diktatur förtjänar Zimbabwes folk verklig frihet.
Mycket står på spel i dag.
