FEMINISM Jag håller med Linnéa Bruno om att Marcus Birro i sig inte är en fiende till feminismen. Däremot är hans ideologi det, och att Birro ska få utrymme att diktera villkor för hur en feministisk kamp ska bedrivas är löjligt. Att ”vi” försöker ”vinna över” den klassiska kränkta heterosexuella vita mannen är inget annat än slöseri med kraft och dyrbar tid, skriver Ida Ali-Lindqvist, i en replik till Linnéa Bruno.
Marcus Birro skrev i förra veckan en krönika i Expressen. Där anser han bland annat att feminister riktar in sig på fel saker och att vi borde föra vår kamp på andra sätt. Han lägger upp strategier för hur vi feminister ska jobba, vad vi ska lägga vår kraft på. Självgott menar han också att för feminister är det själva kampen i sig som är målet. ”Kriget ger näring. Det är en sorglig utveckling”. Som om det är feminismen som har valt detta så kallade ”krig”.
Dessa åsikter är inte ovanliga och de framförs gärna av män som anser sig personligt påhoppade av feminister. Att ”kriget” skulle ge näring och att själva kampen är målet blir bisarrt om vi ser det i ljuset av vad den feministiska kampen handlat om och handlar om.
Det har handlat om att få ha sina barn på förskolan, om att få gifta sig med den man vill och att få tjäna lika mycket pengar som en som gör ett likvärdigt jobb, och om att få existera utan att bli förminskad och osynliggjord. Att anse att den kampen har ett självändamål kan bara en mycket privilegierad person hävda.
Linnéa Bruno, medlem i Feministiskt Initiativ, skrev ett svar till Birro här på SVT Debatt, där hon bland annat konstaterar att vi feminister inte ser Marcus Birro som en fiende och att hon välkomnar honom in i den feministiska rörelsen. Jag håller med om att Marcus Birro i sig inte är en fiende. Men hans ideologi är det. I allra högsta grad.
I Brunos debattext skriver hon också som ett svar på att Birro anser att vissa feminister är manshatare: ”Jag har heller inte träffat en enda feminist som hatar män, eller skulle anse att just vita heterosexuella medelålders män är en sämre sorts människor. Inte för att det hör hit, men jag är själv gift med en sådan man.” Med tanke på att Linnéa Bruno ens nämner sin privata relationsstatus så har hon visat att det visst hör till saken och därmed bekräftat Birros världsåskådning.
Efter Linnéa Brunos artikel på SVT Debatt följdes diskussionen upp under ett av förra veckans Aktuellt, där både Bruno och Birro deltog. Efter den diskussionen har Linnéa Bruno fått beröm för att hon lyckades med att få till ett ”möte” dem emellan. En diskussion som var lugn, sansad och respektfull. Jag ställer mig bakom berömmet så till vida att Bruno ställde upp i direktsänd tv som uttalad feminist. Men det så kallade ”mötet” dem emellan har jag svårt att jubla över.
Att Birro ska få utrymme att diktera villkor för hur en feministisk kamp ska bedrivas är löjligt. Att ”vi” försöker ”vinna över” den klassiska kränkta heterosexuella vita mannen är inget annat än slöseri med kraft och dyrbar tid.
Marcus Birro har ställt sig bakom Kristdemokraterna. De är knappast kända för att föra fram feminismens krav. Birros kristdemokrater vill inskränka rätten till abort och är heterokärnfamiljskramare av rang. Därför är det bekymmersamt att i feminismens namn bjuda in honom.
Jag hade inte sagt något om det var till hennes eget parti som hon välkomnade Birro. Men när hon bjuder in honom till den feministiska rörelsen så kan jag inget annat göra än ställa mig frågan: I vems namn bjuder Bruno in Birro till att bli en del av den feministiska kampen? Är det i namn av alla hbtq-personer? I namn av arbetarklassens kvinnor? Är det i namn av alla rasifierade kvinnor?
Diskussionen borde istället föras på en ideologisk nivå. Det finns många feministiska inriktningar som är viktiga att debattera. Det handlar inte om vem som känner det ena eller det andra. Eller vem som hatar vem. Det handlar inte om emotioner hit eller dit. Brunos och Birros välpolerade diskussion utmanade inte på något sätt den rådande vita, heterosexuella medelklassnormen. I själva verket döljer deras diskussion den ideologiska konflikt som finns mellan Birros världsåskådning och feminismen. Hans upplevelse av att vara en ondskefullt kränkt vit man legitimerades och gjordes lika viktig som kampen för människors lika värde.
Vem tjänar på det?