KONSTMÄNNEN Jag läste Birros roman och fann den dålig. Om den alls kan kallas roman. Jag misstänker att Marcus Birro gillar sig själv alltför mycket för att kunna skriva om någon annan än Marcus Birro. I den romanvärlden finns ingen fiktion överhuvudtaget!
Ingen kan ifrågasätta en romanförfattares heder. Så länge det är en roman, en uppdiktad historia. Författaren kan ha inspirerats och hämtat fakta från verkligheten men så länge de två storheterna inte är identiska är det fiktion.
Fiktion är författarens frikort, en gåva att vara aktsam om, att inte behandla vårdslöst. De senaste åren har erbjudit många exempel på motsatsen.
Lisa Marklunds ”Gömda” salufördes som ”en sann historia” men visade sig delvis vara fiktion. Stefan Einhorn skrev nyligen en gripande bok om några av hans patienter. Alla läsare trodde att ”jag” garanterade fakta men på sista sidan avslöjas att allting är fiktion. Som om fiktion behövde luras vara sanning för att fungera. Som fiktion.
Maja Lundgren skrev en roman där hon hängde ut diverse personer, bland annat männen på Aftonbladets dåvarande kulturredaktion med namn. När hon skulle försvara de ibland ganska kränkande, och i något fall osanna, påståendena hävdade hon att det var fiktion. I samband med att hennes nästa bok kom ut gick hon till angrepp på recensenterna för att de inte förstått att den våldtäkt jaget utsätts för i boken hade inträffat verkligheten – DET var inte fiktion.
Unni Drougge har gjort samma sak; hängt ut sitt ex i en roman och hävdat att det är både är fakta och fiktion.
Här kan det vara på sin plats att citera Virginia Woolf: ”Jag tycker, att antingen får det vara fakta, eller så får det vara fiktion. Fantasin kan inte tjäna två herrar samtidigt.”
Här kan det också vara dags att plocka in min, i Marcus Birros ögon kontroversiella och oanständiga läsning av hans nya roman: ”Att leva och dö som Joe Strummer”.
Jag ombads att skriva en recension, läste boken och fann den dålig. Om det nu är en roman överhuvudtaget?
Bokens namnlöse huvudperson kallas ”jag”. Jaget är med överallt. Det är en väldigt jagcentrerad roman i tre delar. Den första delen har ingen egentlig handling. Det är löst tyckande och kommenterande av saker och personer i Marcus Birros närhet. Jaget tänker och tycker som författaren Birro. De har samma sociala liv, samma postadress, samma historia, samma vänner (fast de fått andra namn). Även ”jagets” kvinna är medvetet identisk med författarens fast ändå inte: Joanna och Johanna!
Birro är känd som hardcore AS Roma supporter och hans gud är en spelare som heter Totti. ”Jaget” tycker naturligtvis exakt likadant. Jaget använder t o m tidningsskribenten Birros egna formuleringar i sin hyllning av Totti. Fast det är fortfarande ”jaget” som skriver.
Det finns mängder av likheter intill förblandning och förväxling. Det finns säkert även många fiktiva drag i Birros senaste roman men de är alltför obetydliga och personliga för att läsaren ska förstå det.
Problemet med Birro är att han, i mina ögon, gör allt för att romanens ”jag” ska likna Marcus Birro. Med andra ord är hopblandningen av Marcus Birro och hans ”jag” varken en tillfällighet eller en litterär metod utan helt enkelt oundvikligt.
För att vara ärlig mot läsaren, och redovisa förutsättningarna för mitt läsande, måste jag då berätta hur jag uppfattar författaren Marcus Birro – i mina ögon bokens egentliga huvudperson. Vad för mig är anständig och ärlig litteraturkritik tolkar Birro som ett personangrepp.
Att Marcus Birro sedan överreagerar är helt i linje med hans övriga uppträdande i massmedia. Och i boken. Att känna sig personligt kränkt är jagets alldeles egna lilla varumärke.
Jag misstänker starkt att Marcus Birro gillar sig själv alltför mycket för att kunna skriva om någon annan än Marcus Birro. I den romanvärlden finns ingen fiktion överhuvudtaget!