Vänner som varit på Ariana Grandes konsert i centrala Manchester tröstar varandra sedan en förmodad självmordsbombare orsakat död och förödelse. Foto: Rui Vieiera/AP
Debattinlägg

”Var finns Gud när det djävulska sker?”

Opinion ·

”När man inte orkar ett enda steg därför att sorgen förlamar och förtvivlan förtär så är vi inte utlämnade”, skriver biskop Åke Bonnier.

Om debattören

Åke Bonnier
Biskop i Skara stift

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

I går kväll dödades 22 människor, varav flera barn och ungdomar, och många skadades i ett terrordåd på en arena i Manchester.

”Varför skedde detta? Varför grep inte Gud in? Finns det alls någon mening?”

Det är så många frågor som kan fylla förtvivlans och den gränslösa sorgens ekande tomrum – frågor utan svar.

LÄS MER: Detta vet vi om sprängdådet

Jo, det finns naturligtvis ett faktabaserat svar. En människa har sprängt en bomb och gjort det utifrån en uppfattning om tillvaron, utifrån en teori om alltings beskaffenhet kombinerat med hat.

Visst kan vi finna faktasvar som konstaterar hur saker och ting gått till. Men var finns svaren på de stora existentiella frågorna i ett sådant sammanhang?

Som kristen bekänner jag mig till meningslöshetens möjlighet. Det finns inget som skyddar oss från det meningslösa.

När barn och ungdomar dödas kan man inte tala om mening. När oskyldiga människor slits ur livet och förtvivlade anhöriga lämnas kvar i en sorg som är nattsvart, då finns inga därför.

Då finns ingen tröst som likt ett gipsomslag kan hjälpa det brutna att växa samman igen. Det finns inga plåster på smärtans och förtvivlans sår.

Men det finns något annat. Det finns en närvaro mitt i allt och trots allt.

Den kristna tron är en tro trots allt. Den handlar om att inte vara övergiven, att det finns någon som delar det allra värsta, som omsluter både i liv och i död. När man inte orkar ett enda steg därför att sorgen förlamar och förtvivlan förtär så är vi inte utlämnade.

Vi kristna menar att Jesus själv delat och delar allt detta djävulska som på olika sätt drabbar människor. Allt detta har han burit på korset.

Hela den kristna trons kärnbudskap är att det meningslösa inte har sista ordet, att hatets och destruktionens djävulska kraft inte är det yttersta.

Det tomma korset är på det sättet för oss kristna ett hoppets och kärlekens tecken som visar på en kärlek som inga självmordsbomber kan rå på.

Det tomma korset visar på en Gud som delar allt med oss, att det inte finns någonstans där vi kan leva utan Gud.

Psalmisten skriver om detta i Psaltaren: Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. (Psaltaren 139:7-11)

Men finns det då ingen mening att, som ett halmstrå, gripa tag i? Ur det mest fasansfulla kan Gud pressa välsignelse, mot alla odds, mot allt vad vi alls kan se och alls kan tro i den nattsvarta sorgens kaos. Uppståndelsens budskap finns där som ett ljus i det mörkaste mörker.

Jag vet inte om det alls går att tala om när allt vittnar om motsats men det är det ljuset som bär mig när allting annat sviker och bedrar. …ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det ( Johannesevangeliet 1:5)

Gud, när vi inget förstår och när allt bara känns ofattbart – förbarma Dig!

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.