Chocken sitter i, men också reaktionen – jaså, nu igen.
Två unga män ligger döda efter ett eldöverfall med automatvapen mot en förortsrestaurang. Så blev Biskopsgården en påminnelse om gangsterkrigens Chicago på 20-talet.
Men Biskopsgården är en fattig och hårt segregerad stadsdel i Göteborg och det hände för en vecka sedan.
Förfärad? Ja! Förvånad? Nej! Under förra året dominerade gängkrigen nyhetsförmedlingen i Göteborg med 50 skottlossningar och fyra döda.
Vad det beror på? Enklaste svaret är segregeringen. Biskopsgården är en av flera stadsdelar med stor arbetslöshet, där många ungdomar inte klarar skolan med godkända betyg och därför har svårt att komma vidare i livet.
Varför jag inte nämner ordet invandring? Jo därför att gängens medlemmar har vuxit upp i Sverige. De har gått i skolan i Göteborg. De är inte invandrare. Deras föräldrar kan vara invandrare. Men det är inte föräldrarna som utkämpar gängkrig.
Ansvaret delas av många. Sverige har haft borgerlig regering i åtta år, men Göteborg socialdemokratiskt styre i mer än tjugo år.
Skolan är ett kommunalt ansvar, bostadsförsörjningen likaså. Anneli Hulthén (S) är kommunstyrelsens ordförande sedan 2008. Hon har förvisso inte skapat problemen, men hon har misslyckats med att vända utvecklingen.
Så vad kan vi göra?
Ett populärt sidospår i debatten är valfriheten. Ingenting är problemfritt, men frihet att välja skola är en självklar rättighet.
Ingen i Biskopsgården skulle ens märka en lagändring som tvingar barnen att gå i den skola de redan går.
Ett annat sidospår är krav på hårdare straff. Men vi har redan hårda straff – upp till sex års fängelse för olaga vapeninnehav och livstid för mord.
När gärningsmän går fria därför att vittnen inte vågar vittna hjälper inte rop på mer fängelse.
Ytterligare sidospår är Göteborgs-Postens krav på fler osäkra jobb, uttryckt i en ledare av den politiske redaktören Alice Teodorescu: ”Därför är reformer som utmanar såväl lönestruktur som arbetsrätt helt nödvändiga”.
Jag gissar att hon med detta menar att lönerna måste sänkas och anställningsskyddet försvagas.
Men unga arbetslösa män, lockade av snabba cash, torde inte ompröva sina livsval om chansen till ett påhugg i kiosken ökar.
Sänk gärna skatten på arbete. Men osäkra jobb är snarare en del av problemet än av lösningen. Enligt LO har mer än 50 procent av alla ungdomar (16-24 år) som arbetar en tillfällig anställning.
I servicesektorn håller osäkra timanställningar på att bli normen, inte undantaget. Mer osäkerhet och otrygghet är en återvändsgränd, inte en väg ut ur utanförskap.
Det finns inga enkla lösningar på gängvåldet, varken brutalt eller nationalekonomiskt formulerade.
Nödvändigast är tålamod och politisk uthållighet. Polisen gör ett bra jobb, men behöver långsiktiga uppdrag. Korta projekt som ”Trygg i Göteborg” räcker inte. Utanförskapets kriminella konsekvenser måste bekämpas tills vidare.
Det samma gäller bristen på utbildning. Alla tillgängliga resurser måste sättas in så att så få ungdomar som möjligt lämnar skolan med hopplöshet i betygskuvertet. Framtidshopp är det enda riktigt verksamma medlet mot gängvåldet.
Mycket är statens ansvar. Förläng gärna skolplikten. Begränsa om nödvändigt antalet ämnen för nyanlända ungdomar. Ge vuxenutbildningen obegränsade resurser.
Men hur mycket pengar som satsas på skolan är ytterst kommunens ansvar. Där vilar misslyckandet tungt på Göteborgs rödgröna styre.