LYCKOHETS I boken Egoboost skriver Isabella ”Blondinbella” Löwengrip att tjejer med ätstörningar kan leva ett roligare liv, om de bara vill. Men jag som haft ätstörningar tycker inte att man kan lägga det ansvaret hos den enskilda individen. Blondinbellas råd driver tjejer till sämre självförtroende.
Jag har läst Isabella Löwengrips bok Egoboost som handlar om självkänsla och om att skapa sig själv som varumärke. Löwengrip skriver brutalärligt om kroppsnojor och komplex, tvångstankar och kräkreflexer. De första kapitlen handlar om jämförelsetendensen hos unga tjejer, om hur man mäter sig med varandra och reklamskyltar och att detta är osunt och nedbrytande.
Så långt är boken bra. Men när författaren övergår från att dela med sig av sina egna erfarenheter till att ge allmänna råd slutar jag att hålla med.
”Även om det är svårt att jobba bort komplex helt och hållet så är det viktigt att det finns en valmöjlighet. [...]. Man kan välja ett roligare liv där komplexen inte sätter krokben i vardagen, om man bara vill.”
Om man bara vill. Jag och Löwengrip delar inte ideologi. Där hon lägger tillfriskningsansvaret på individen, den unga kvinnan, vill jag istället se att samhället sluter upp bakom henne.
Egoboost handlar om att skaffa sig självkänsla, utan djupare analys av vad självkänsla egentligen är. Om man får tolka Löwengrip utgörs självkänsla av en plikt att inte tycka att man är tjock, ful och finnig. Hon skriver om vikten av att vara sitt eget varumärke, att marknadsföra sig själv, dygnet runt, hela tiden. Det finns något paradoxalt i uppmaningen att sluta jämföra sig med andra och samtidigt se till skapa ett starkt och eget jagkoncept som skiljer ut sig från mängden.
Att vara sitt eget varumärke är att göra sig själv till en vara. I det ligger ofrånkomligen exponering av den fysik som utgör varan. Den jämförande aspekten, den som Löwengrip hävdar är osund och leder till kritik mot den egna kroppen, är i själva verket en naturlig följd av den superkapitalistiska, individfokuserade hållning hon själv förespråkar. Konkurrens och jämförande är nyckelord inom varje kapitalistisk inrättning och står i stark kontrast till den tillvaro fri från rivalitet som Löwengrip önskar sig i bokens inledning. Speciellt om det är sig själv som idé man vill sälja.
Tyvärr lämnar uppmaningarna i Egoboost mig med en bitter eftersmak av misslyckande. Om jag inte älskar mig själv och kommer över mina ätstörningar är det bara mitt eget fel. Det klassiska utseendekravet har ersatts med ett självälskandekrav. Det är inte lätt att leva upp till, allra minst för en redan pressad tonåring.
Som före detta ätstörd kan jag inte se hur man ska kunna minska ätstörningssjukdomar genom att låta den sjuka själv ansvara för sitt eget tillfrisknande. Det är också viktigt att komma ihåg att ätstörningar inte behöver vara kopplat till utseendefixering utan ofta handlar om att försöka ta kontrollen över sitt liv, eller i alla fall över något i det.
Äkta frihet uppnår vi först då vi känner oss lösgjorda från inte bara vårt eget varumärke utan också alla andras.