Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Foto: Janne Danielsson JAD, Henrik Montgomery, Jonas Ekströmer/TT

”Att höja sig genom att sänka andra – tricket för de intellektuellt lata”

OPINION · ”Ibland är det snabbaste vägen framåt att sätta sig ner och hålla käften. Och med ett andetag åt gången bli en stilla motvikt till det klickkåta skval som hos en rädd människa i taget tömmer på blod och till sist skapat en samtid som i kör stolt utbrister: ”jag tänker med känslorna”, skriver Bob Hansson.

Det där med Internet blev ingen fluga, men det blev en hel del flugskit.

Jag skulle kunna hänga upp den här texten på Hanif Bali som just nu kör digital hard-core fejd med Alexandra Pascalidou.

Jag skulle kunna tillägna den till den SD-politiker som efter att ha spridit flaska rykten om bilden på Aylan Kurdi, inte alls tyckte det var viktigt att kontrollera sanningshalter:

Svarade på frågan om det inte var viktigt med att se till att det man sprider är sant: ”Så kanske du tänker. Men jag kanske tänker med känslor i stället?

Jag skulle kunna tillägna den en president som kanske gjorde just det, när han antydde nyss begångna terrorbrott i Sverige men egentligen bara tänkte på ett inslag på hans egen tv-apparat.

Men det gör jag inte. Jag riktar den till hela vår samtid.

För ett debattklimat där ordet snällhet är lika ovanligt som ordet skoräka skapar en samtid som kan få ont – bara av att finnas till.

Debatterna följer ofta samma manus.

Personen A tar fasta på personen B:s allra sämsta argument och skruvar sedan till det så att det låter ännu mer korkat. A gör sedan precis samma sak. Vilket innebär att vår kollektiva tankekraft läggs ner på våra allra sämsta och mest förhastade tankar.

Vad hade hänt om vi gjort tvärtom? Tagit fasta på det klokaste vår opponent någonsin sagt, och sedan skruvat till det så att blev ännu klokare. Och sedan gör B samma sak. Och vips så lägger vi vår kapacitet inte på det dummaste utan det klokaste i vår samtid.

Om vi i alla fall gjorde så i bland?

Skulle vi då ha lättare eller svårare att lösa de problem som faktiskt omger oss?

Tänk en debatt, där vi inte längre höjer oss själva genom att trycka ner den andre, utan tvärtom, använde vår intelligens som ett verktyg för att nå fram till den andres?

Tänk ett debattklimat där snäll inte längre är motsatsen till smart. Poeten Taylor Mali  skrev”To change your mind is the best way to show that you still have one.”

Ett rörligt intellekt är ett intellekt som då och då kommer upptäcka att det tidigare hade fel. Filosofen Byung-Chul Han skriver att ett samhälle som slutat reflektera är ett samhälle som gått i stå.

Debattens hårdhet kan vara ett hårdvaruproblem. Skärmarna den knappas in på försätter oss nämligen lätt i stress. Som fysiologiskt är identiskt med rädsla.

Rädslans inverkan på våra hjärnor är väldokumenterad. Våra hjärnor är då helt fokuserade på hot. Busken utan tiger blir en buske du inte ens uppfattar. Det enda du registrerar är det som kan skada dig.

Som översatt till den digitala stäppen blir: det enda i flödet som når dig, är det som väcker din smärta.

Reaktionerna på rädsla är likadana vid busken som vid skärmen. Blodet forsar bort från hjärnan, för nu är det inte eftertanke som behövs. Det är strid eller flykt som gäller.

Den enda av dessa reaktioner vi märker är stridens. Tystnad lämnar inga digitala spår.

Den som utövar sitt värv med en hjärna försatt i digital stress är en människa som står i direkt inflytande under sin egen inre grottmänniska. Inte så himla mycket framtid över det dramat.

Debattörens hjärna befinner sig som i krig och tangentbordet har förvandlats från ett verktyg för reflektion till en splitterbomb med bokstavskombination.

I tv:ns debattprogram har vi alla sett det hända i realtid. Debattörerna verkar första minuten helt sansade. Bara för att efter en aktivering av primalhjärnan senare tänka: ”det är möjligen att min CV antyder en förmåga till reflektion – men fan, det är jag här för att motbevisa.”

Mitt råd till samtiden är dock inte nytt. Det är gammalt. Äldre än stenåldersgammalt. Sätt dig med rak rygg. Ta ett andetag. Ta sedan ett till. Det kallas meditation.

En yttrandefrihet utan förmåga att hålla tyst och andas ut, reduceras snarast till: ”vars och ens rätt till att agera som en idiot – utan att ens vara det”.

Knappast en frihet att dö för.

En yttrandefrihet som inte har plats för tystnaden blir lätt en handikappad sådan.

Och när det inte finns plats för reflektion, meditation eller en tystnad tillräckligt stor för att rymma ett skärskådande av sig själv – är det inte bristen på yttrandefrihet som hotar oss. Utan bristen på tystnadsfrihet.

Ibland är det snabbaste vägen framåt att sätta sig ner och hålla käften. Och med ett andetag åt gången bli en stilla motvikt till det klickkåta skval som hos en rädd människa i taget tömmer på blod och till sist skapat en samtid som i kör stolt utbrister: ”jag tänker med känslorna”.

Missförstå mig inte. Jag älskar känslor. Vi är fulla av känslor.

Vi är alla så mycket mer ängsliga och desperat efter bekräftelse än vi vill ge sken av. Men för att skapa en samtid där denna känsliga bräcklighet kan få andas ut, behövs det inte bara känslor.

Det behövs intelligens. Och intelligens behöver tid.

En samtid som inte har råd med reflektion är en samtid som gått i stå med spända käkmuskler och blodfyllda knytnävar. I en tid där frågorna saknar enkla svar utgörs det mest adekvata svaret bland av tystnad. Ibland är det mest intelligenta svaret ”jag vet inte”.

En debattör som är mer intresserad av att visa upp sin egen smarthet än att faktiskt använda den för att nå fram till den andres, är en debattör som med en förenkling i taget aborterar sin egen möjlighet att föra världen framåt.

Det verbala ickevåldet är inte en konstart som kommer få snabba applåder, men som likväl skapar världen.

”Icke-våld innebär inte bara undvikandet av yttre fysiskt våld, utan även av ett inre våld mot anden. Du vägrar inte bara att skjuta en man, du vägrar att hata honom.”

Ghandi visste att ord kan göra ont. Och han visste att den smärtan sällan minskar av att man ryter till. Att höja sig själv genom att sänka den andre, är ett trick för den intellektuellt lata.

En samtid som skyr sin egen förmåga att möta sin motståndare med värdighet och kärlek är en samtid som kommer somna ensam. Och inte är det väl bara jag, som då och tycker att ”den politiska debatten” inte alls för tankarna till politik så mycket som till två makar i en uppslitande skilsmässa. Med den enda skillnaden att de inte ens fått ligga med varandra. Dumt.

Den som tror att debatt inte bara kommenterar sin samtid, utan även i viss mån skapar den, är skyldig sig själv att uppgradera värdet på ordet snällhet.

För utan den blir debatterna bara underhållande. Underhållning som bygger på konflikt. Och som vi alla vet mår konflikter bra av idioti.

Jag själv förundras över att jag själv så gärna följer de mest lågvattniga debatterna. Varför ödslar jag min tid åt dem?  Svaret är pinsamt. Jag misstänker att jag läser det av en enda anledning, att för en gång skulle känna mig själv lite smartare.

Så käre debattör, det är möjligt att dina mest primitiva repliker blir både klickade och lästa, men troligen av en anledning som inte smickrar dig.

Vill du ödsla tid på en fejd som bara kan vinnas av stenåldern så kan du fortsätta att höja den verbala släggan. Du kommer få reaktioner, ditt neurologiska missbruk av bekräftelse kommer underhållas.

Men var det verkligen det du drömde om, att göra din samtid räddare?

Jag avslutar med en bön: lås oss minnas att varenda människa som någonsin yttrat sig förtjänar en värld där det inte våra brister som för oss samman, utan våra kvalitéter.

Nä, jag avslutade tydligen inte alls med en bön, utan genom att citera orden från en i tv-serien Skam inzoomad kylskåplslapp.

Ord som har sitt ursprung från slutet av 1800-talet.

  Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about.

  Be kind. Always.

Relaterat

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.