Jag sitter i Pålsjöskog i Helsingborg. Äter en våffla med stenbitsrom. Jag läser en bok om empati men tvingas att lägga den ifrån mig.
Jag är smått irriterad över en sommarpratare.

Jag tycker det är på gränsen till surgubbigt att vara irriterad på en sommarpratare.
Men är det alltså ändå.

Det var en man som pratade: Janne Andersson, ny förbundskapten för de svenska fotbollsherrarna. Jag tyckte mycket om hans dialekt. Den lät sympatisk. I början av sitt program berättade han om hur han tryckte ner en lagkamrat.

Under berättelsens gång blev jag nyfiken på vart det skulle landa. Det var upplagt för en självkritisk reflektion, någon slags lärdom. Och ni vet ju hur fantastiskt det kan vara att vara med när någon blottar sina egna fuck-upps.

Den berättelse han valde att dela handlade om hur han kommit som ny tränare till en klubb. De såg någon som liknade en Magnus vid vägen och en av spelarna sa till sommarprataren:

”Nä det är inte Magnus. Om det är det får du 100 000 Euro av mig.” 

”Bra”, sa Janne, ”då får du en euro av mig om det är Magnus – så nu har vi ett vad.”

När det visat sig att det faktiskt var Magnus insisterade lagledaren på att vadet gällde. Spelaren blev av någon anledning osäker, kunde inte avkoda skämtet.

Janne Andersson citerade sina fiffiga argument som skulle övertyga spelaren om den absurda skuldens riktighet. ”Så här funkar det med odds.”

”Muntligt avtal gäller” ”Men lugn,  du behöver inte betala allt på en gång, vi kan göra upp en avbetalningsplan.”
Spelaren, som var relativt ny i laget blev orolig. En miljon är en del pengar.

I sommarpratet får vi höra att spelaren var en kille som vill göra allt ”rätt” och denna vilja hade nu gått lite långt. Enligt Janne. Det var alltså inte hans skämt som gått för långt. Utan spelarens ängslighet.

Det gick ett dygn av denna spelarens ångest innan spelaren nästa dag knackade på Jannes hotelldörr och till sist fick höra ”jag skojar ju bara med dig.”

Jag tycker själv att det här är roligt. Roligt att en kille i ett dygn tror att han är skyldig sin tränare en miljon på grund av en liten replik i en minibuss.

Visst inser jag humorn. Men visst är det en humor som sker på bekostnad av en annan människa. 

Ni undrar vad Janne Andersons lärdom av det här har varit? Vart landade hans erkännande? Tja. Hans slutsats var: det är ok att skämta så här om det är kärlek i botten.

Så sa han. Den där tränaren på radion.
Och jag blir nyfiken på ”hur definierar han kärlek”. 
Och hur definierar han ”botten”.

Att ge en annan människa ångest, inte i en kvart, inte i en timme, utan i ett dygn, exakt hur kan det bottna i kärlek?

I forskningen om mobbing kallas det här psykiskt våld. Inom ledarskapsforskningen kallas det härskarteknik, att göra gruppen osäker för att på deras bekostnad säkra sin egen ställning. Men vi får minnas att även tränaren här var ny, och behövde säkra sin position.

Och det brukade han lyckads han tydligen med. Han blev 2003 vald till årets tränare.

Och vem har privilegiet att definiera kärlek. Skämtaren eller den drabbade? Spelaren som troligen var yngre, osäkrare och stod lägre i hierarkien i gruppen än tränaren – hur var det för honom?

Blev han tryggare eller otryggare efter den här fiffiga blåsningen?

Det vet vi inte. För han var alltså inte sommarprataren  som skröt om hur fiffigt han betett sig. Men kan även du tänka dig skammen – när det visat sig att man gått på något som alla andra i gruppen hela tiden genomskådat?

Den sociala skammen, är en av de mest nedbrytande. 

Och sedan när blev det en tränares uppgift att tillverka otrygghet?
Och sedan när blev det en tränares uppgift att skryta över detta i radion, och med namn hänga ut offret.

Så att även resten av Sverige får reda på hur lättlurad han är.
Nämnda spelare sitter för tillfället på bänken i ett allsvenskt fotbollslag.

Killen som pratade har just blivit tränare för Herrlandslaget i Fotboll. En av de mest framskjutande ledarpositionerna i svensk idrott.

Om fotboll vore en religion vore den jordens största. Inom lagidrotten uppger en fjärdedel av barnen att de kränks av sina lagkamrater. Mer än var tionde att de kränkts av sin tränare. Maskulinitetsnormen stipulerar att man ska tåla en hård jargong.

Inte fan är det taskigt att skoja lite.

Fotbollen är en av de starkaste krafterna på planeten och sprutar in glädje och sammanhang i miljoner människor. Rätt jävla coolt.

Och Jag förmodar att Janne är mer sympatisk än vad jag just framställde honom som. Och önskar honom lycka till med att svetsa ihop den föränderliga och splittrade spelargrupp ett landslag utgör.

Lycka till med den där kärleken i botten.

Och sedan blundar jag och känner en kort stunds tacksamhet över att jag träffade mål så få gånger – att jag slapp vara kvar i den värld där man alltså inte bara ska göra mål på motståndarlaget, utan även på varandra…

Och sedan lite tacksamhet i förskott. För den dag min 4-åriga son – som är rätt bra på det där med boll – snörar på sina första matchdojor kommer göra det i en kultur som sedan länge lämnat den form av maskulinitet där man ger varandra ångest – bara för att få det lite roligare.