Under sommaren har det briserat en liten bomb på Försäkringskassans Facebook-sida, som sedermera kallats ”Tvillingupproret”.
Bakgrunden är att man som tvillingförälder inte får 480 dagar per barn i föräldraförsäkringen utan 480 + 180. Tvillingföräldrarna tycker detta är orättvist.
Upprörda föräldrar hävdar att de inte kan knyta an till sina barn lika bra, att ”det bryter mot barn rättigheter”. En mamma vittnar i Expressen om att hon ”tvingats utsätta sina barn för hjärtskärande situationer”.
Jag är själv tvillingmamma till nu fyraåriga pojkar, tvåäggstvillingar. Jag vet exakt vilken tillvaro föräldrarna refererar till, för jag var hemma själv med dem från tre månaders ålder.
Den första saken jag reagerar över med det här upproret är att så många föräldrar inte förstår vad föräldraförsäkringen är till för.
Vi har fortfarande ett av världens högsta skattetryck. Var och en har solidariskt betalningsansvar och får därför betala även för saker de inte gillar eller inte kommer utnyttja själva.
Därför får även barnlösa finansiera en av världens mest generösa föräldraförsäkringar och sedan även förskoleverksamheten, som är subventionerad med 90 procent.
Men tack vare dessa reformer har Sverige även en av världens högsta andelar arbetande kvinnor. Innan dem blev de flesta kvinnorna hemmafruar när de fick barn.
Föräldraförsäkringen är inte primärt för att du ska kunna gosa med din bebis och få betalt av staten. Utan den är till för att du ska kunna vara hemma tills barnet kan börja på förskola. Sedan ska du börja jobba igen.
Det är här tvillingföräldrarna snurrat till det.
För även om det är dubbelt så jobbigt att vara hemma med två bebisar tar det inte dubbelt så lång tid innan de börjar på förskola och du kan börja jobba igen.
Det är inte orättvist, systemet fungerar precis som det är tänkt.
Att få tvillingar och vara hemma med dem är urjobbigt. Ingen som inte har tvillingar förstår hur man har det. Så är det bara.
Men att få tvillingar är få förunnat, en stor gåva och något många önskar. Inget är gratis, du kan inte få något utan att försaka något annat. Det vi tvillingföräldrar offrar är just en bebistid fylld av mys och gos.
Det är snarare en bebisfabrik varje dag där det handlar om att lotsa dem från punkt A till punkt B. Sedan börjar det om. Jag var helt slut efter de 15 månader jag var hemma själv. Jag sov bokstavligen två veckor efter att de börjat på förskola.
Men jag kände mig då och fortfarande som någon typ av superförälder. Man klarar så mycket mer än man tror. Det är rätt fantastiskt. Och det här med anknytningen – ni glömmer bort att de har varandra.
Och att se det där bandet de har sedan de var små ärtor i min mage växa fram, det är en ren och skär ynnest. Jag är oerhört tacksam för det.
Livet är inte rättvist. Det är djupt orättvist att visa föds och dör fattiga, att barnlängtande vuxna inte kan få barn, att andra i ung ålder dör ifrån sina små barn.
Men det är inte på något sätt orättvist att vi tvillingföräldrar inte får vara hemma på skattebetalarnas bekostnad två hela år.
Det är bortskämt gnäll av människor som inte förmår uppskatta vad de fått och missuppfattat vad livet går ut på.