Om domen mot Anders Behring Breivik inte överklagas kommer Norge nu att bättre kunna gå vidare efter detta rättshistoriska trauma. Breivik kommer aldrig att ens tillåtas få permission eller att umgås med andra intagna. Han kommer bara att vara en tragisk kriminell gestalt och parentes i Norges historia.

Den stora domsdagen i Norge har äntligen kommit. Den dag då terroristen och mördaren Anders Behring Breivik och hela det norska samhället liksom världen i övrigt fått veta vad Oslo tingsrätt kommit fram till. Ingen har egentligen väntat med spänning på avgörandet i själva skuldfrågan. Där var utgången given, även om Breivik anfört en märklig grund för straffrihet genom en nödvärnsinvändning.

Nej, det var i tillräknelighetsfrågan ovisshet rådde och därmed om påföljden som spänningen var stor. Skulle Breivik anses tillräknelig eller inte? Skulle han spärras in – i praktiken – för resten av livet som ansvarig för sina gärningar i fängelse eller som otillräknelig under tvångsvård? Det var där en viss spänning fanns inte minst mot bakgrund vad de olika rättspsykiatriska utlåtandena i målet kommit fram till.

De som läst min krönika i går på SVT Debatt om min bedömning av den sannolika utgången i Oslo tingsrätt har idag kunnat se att vi har samma uppfattning, Oslo tingsrätt och jag. Jag skulle alltså – om jag vore domare i Oslo tingsrätt – ha dömt precis så som den enhälliga rätten gjorde.

Åklagarnas inställning om att i första hand yrka på att Breivik skulle betraktas som otillräknelig tycker jag är olycklig. Hoppas verkligen att de i det läge som uppkommit godtar tingsrättens bedömning och väljer att inte överklaga domen. Allt talar ju nämligen för att Breivik kommer att låta sig nöja och inte överklaga.

När jag idag suttit och lyssnat till den långa uppläsningen av domskälen gjorde jag några reflektioner. En var att det egentligen är ett under att det överhuvudtaget blev en rättegång. Breivik räknade själv med att han skulle bli ihjälskjuten av polisen. Ett ytterst sannolikt scenario. Annars hade en tänkbar utgång varit att gärningsmannen i slutändan tagit sitt eget liv, även om det troligen vore mindre väl förenligt med Breiviks önskemål om att vilja komma ut från händelserna som hjälte.

En annan reflektion var att det låg något hedervärt över den långa uppläsningen av domarna i målet vad gäller de dödade och skadade. De dödade och skadade är inte bara siffror i en lång rad av brottsoffer utan presenteras med namn, födelsetid och skottskador, där det tydligt framgår av deras ålder att Breivik i stor omfattning är en ynklig barnamördare. Något han absolut inte själv önskar framstå som.

Om domen inte överklagas kommer Norge nu att bättre kunna gå vidare efter detta rättshistoriska trauma. Inte gå vidare för att glömma. Men gå vidare i sorgebearbetningen i full förvissning om att Breivik kommer att få tillbringa resten av sitt liv instängd i de tre mindre cellutrymmen som tillskapats särskilt åt honom. Han kommer aldrig att ens tillåtas få permission eller att umgås med andra intagna. Breivik kommer bara att vara en tragisk kriminell gestalt och parentes i Norges historia.